Riksrevisionen lyfter fram brittiska EEF som förebild. Så då är det väl bara för Skolverket att lägga upp kamratlärande, kooperativt lärande och metakognitiv träning på startsidan och så var det klart, eller hur?

Riktigt så enkelt är det ju inte.

Jag tycker Riksrevisionens kritik träffar något viktigt. Det är problematiskt när skolmyndigheters stödmaterial lutar sig mot enstaka forskare eller lärosäten, utan tydlig systematik, och när beprövad erfarenhet i princip lyser med sin frånvaro. Lärare har rätt att förvänta sig att det som presenteras som forskningsstöd faktiskt bygger på bästa tillgängliga kunskap, inte på selektiva urval och personliga preferenser.

Intressant – och obehagligt

Men här kommer det intressanta, och lite obehagliga. Vi människor är hopplöst selektiva. Ni vet känslan när man köpt ny bil och plötsligt ser just den bilmodellen överallt? Det är bekräftelsebias i vardagen. Tro det eller ej, men forskare gör exakt samma sak. De ser de röda bilarna, alltså de studier som stödjer deras egen forskningsinriktning, och missar resten av trafiken.

När en forskare får uppdraget att sammanställa ”vad forskningen säger” är det som att be en fotbollssupporter för Djurgården vara en objektiv domare. Visst, de försöker. Men utan tydliga krav på systematiska sökningar och öppen redovisning av urval? Då blir det lätt en tolkning av en tolkning, förpackad som sanning. Och vi lärare som sedan lutar oss mot detta tror att vi följer ”forskningen” när vi egentligen följer någons personliga urval.

Hatties lista som en McDonalds-meny

Samtidigt påverkas vi i skolan starkt av det som har fått kallats evidensrörelsen. Den vill med all sannolikhet väl, för grundtanken är rimlig: undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Ingen vill ha en skola som uteslutande baseras på tyckande och trender. Metaanalyser, RCT-studier och jämförelse av effektstorlekar har gjort oss mer medvetna om att vissa principer ofta är bärande. Ta sådana som återkoppling, höga förväntningar, struktur, goda relationer, undervisning i metakognition med mera. Bra så.

Samma recept kan bli succé eller katastrof.

Men – och här blir jag lite upprörd – när vi börjar behandla Hatties lista som en McDonalds-meny (”Jag tar en nummer 3 med extra metakognition, tack!”) då har vi tappat bort hela poängen. Undervisning är inte som en apparat där du stoppar in rätt metod och får ut samma resultat. Undervisning är mer som matlagning. Samma recept kan bli succé eller katastrof beroende på vem som lagar, vilka som ska äta och hur hungriga de är.

Jag har sett kollegor som får grupparbete att bli som självspelande pianon, medan samma upplägg blir kaos i rummet bredvid. Varför? För att undervisning handlar om människor, inte maskiner. Bra undervisning är som en kemisk reaktion som uppstår – eller inte uppstår – när just den läraren möter just de eleverna med just det innehållet.

Undervisning för det mätbara

Och här kommer nästa problem med evidenshysterin: den mäter mest det som är lätt att mäta. Provresultat? Japp. Standardiserade tester? Check. Men var hittar du forskning om hur man får en motvillig åttondeklassare att plötsligt se skönheten i ett matematiskt bevis? Eller hur bygger man den där magiska stämningen där alla vågar försöka igen trots att de tidigare misslyckats? Sådant ses sällan i de fina graferna från den senaste metaanalysen.

Risken är uppenbar. Om vi jagar efter vad forskningen säger i alla lägen blir det undervisning för det mätbara i stället för det meningsfulla. Vi jagar poäng på proven men missar att tända glöden i elevernas ögon. Vi får elever som kan repetera fakta men som aldrig lär sig älska lärandet. Har vi vunnit eller förlorat något då?

Jag tror på en evidensinformerad skola, inte evidensstyrd.

Så vad behöver vi då? Jo, precis det Riksrevisionen pekar på: transparens och sammanhållen information. Men också något mer. Vi behöver sluta behandla beprövad erfarenhet som vetenskapens fattige kusin. Jag har mött lärare som kan läsa av en klass på tre sekunder och veta vad de ska göra. Är denna typ av kunskap mindre värd bara för att den inte har p-värde?

Så ge oss principer för lärande, absolut. Visa oss vad som ofta fungerar. Ge oss lärare även stöd att implementera dessa principer med bra metodstöd. Men släpp sedan taget och lita på att vi kan översätta det till vår verklighet. För när vi lärare står där framme, med 28 individer som alla har sina egna drömmar, rädslor och förutsättningar… ja då är det inte Hattie som avgör vad som fungerar. Då är det vår professionella bedömning som behövs: informerad av forskning men formad av erfarenhet.

Jag tror på en evidensinformerad skola, inte evidensstyrd. Det är skillnaden mellan att ha en gps och att faktiskt kunna köra bil. Båda behövs såklart, men det är föraren som håller i ratten som har ansvaret. Det är vi lärare som behöver avgöra vart vi ska köra.

LÄS MER:

Riksrevisionens kritik: Svagt stöd för vetenskaplig grund

Edholm: ”Skolverket har inte varit lärarnas bästa vän”