Vilar skolan på populism och kommers?

Ingen har väl missat Ämneslärarens artikelserie om lärares fortbildningar? Bland annat har man undersökt hur kommersiella bolag och forskare med egna företag hakar på pedagogiska trender och kränger kurser till skolor – med Skolverkets goda minne. Ovetenskapliga och oprövade satsningar och modeller sprids även av skolmyndigheterna själva.

Så hur står det egentligen till med det bevingade uttrycket ”vetenskap och beprövad erfarenhet” inom skolvärlden? Svaret är: Inte så bra.

Vad gör skolsköterskan i undervisningen?

Visst är det fint att politikerna stärkt elevhälsans arbete i skollagen. Det behövs! Men läser man formuleringarna mer noggrant ser man att elevhälsoperspektivet även ska in i själva undervisningen. Elevhälsan uppmanas att samarbeta med lärarna ”i planering, genomförande och uppföljning” av lärarnas undervisning.

Hälsa är givetvis en förutsättning för lärande men vilka effekter får en tätare sammanblandning av undervisning och vård? Vet vi det? Vilka risker finns när vårdperspektivet – genom skolpsykolog, kurator och skolsköterska – kommer in i själva ämnesundervisningen? Att båda perspektiven är viktiga behöver ju inte betyda att det är klokt att slå ihop dem. Har detta ens undersökts eller testar man bara från politikerhåll och hoppas på det bästa?

Utvärderas "extra anpassningar"?

Liknande frågor uppstår gällande många reformer och insatser som gjorts på skolans område de senaste decennierna. Vilken evidens finns egentligen bakom insatsen ”extra anpassningar” som infördes i skollagen 2014? Hur ser den internationella forskningen ut? Hur påverkar utförandet av ”extra anpassningar” hela klassrumssituationen och övriga elever? Har dess effekter över huvud taget utvärderats?

Systematiskt kvalitetsarbete (SKA) som det bedrivs inom offentlig sektor – är det beforskat? Är det vetenskapligt utvärderat? Vilka positiva effekter har det gett för skolan och undervisningen? För det stjäl väl inte bara lärarnas tid…?

Skolverkets insatser har inte fungerat

En sak som vi däremot vet är vad Skolverkets tre största kompetensutvecklingsinsatser: Läslyftet, matematiklyftet och Specialpedagogik för lärande har haft för påverkan på elevernas lärande. De är nämligen utvärderade. Och resultatet är… skralt.

Läslyftet med start 2013 uppskattades av många som deltog, vilket givetvis är trevligt. Men utvärderingen visar att det viktigaste målet inte uppfylldes: att förbättra elevers språk-, läs- och skrivförmågor och skolresultat. Effekterna på elevernas läs- och skrivutveckling blev högst begränsade, trots att läslyftskalaset kostat skattebetalarna över 700 miljoner kronor. 

Inte heller matematiklyftet som pågick 2012 till 2016 och som kostat över en halv miljard, har gett någon effekt. När man undersökte satsningen syntes ingen skillnad på kunskaperna hos elever vars lärare deltog i fortbildningssatsningen och de som inte deltog.

Vi talar om rysligt mycket pengar i sjön.

Och för att göra hela fortbildningssoppan ännu mer grumlig har Skolverkets eget flaggskepp ”kollegialt lärande” – som använts i alla tre lyften och som fullkomligt dominerat svensk skola sedan de själva hittade på konceptet 2011 – nyligen dömts ut som ovetenskaplig av forskare som granskat det. Även kollegialt lärande saknar vetenskaplig grund. 

Kompetensutveckling kan ha motsatt effekt

Graverande nog visar en aktuell storskalig studie dessutom att elever vars lärare deltagit i fortbildningar, generellt presterar sämre än andra elever. Kompetensutveckling kan i värsta fall ha en negativ effekt på elevernas resultat! Ändå fortsätter fortbildningstsunamin välla in över skolsverige, som om det vore det lösningen på allt.

Det är ingen underdrift att säga att det rätt mycket som drivits igenom i skolan de senaste decennierna, utan att man egentligen vet om det fungerar. Politiska satsningar i form av olika lyft, kollegialt lärande, systematiskt kvalitetsarbete, extra anpassningar, professionsprogram, metoder som The Big Five, flippat klassrum, lågaffektivt bemötande, värdeskapande lärande, differentierad undervisning, bedömning för lärande, tillgängligt lärande, universal design for learning, lärstilar, digitala verktyg, inkludering, självskattning, kamratbedömning, lärandematriser – många av idéerna och metoderna här ovan har rekommenderats på lärarutbildningar och av skolmyndigheter och sedan rullats ut på bred front. Men vilket vetenskapligt stöd har de egentligen?

Kör vi bara på?

Har vi belägg för det vi gör i skolan? Eller kör vi bara på i en enda lång ström av ”utvecklingsanda” med allsköns modeller och moduler som kan sysselsätta horder av kommersiella företag, skolmyndigheter och utvecklingsledare – på lärares och elevers bekostnad?

Kan det vara så att svensk undervisning inte alls vilar på vetenskaplig grund utan på populistiska politikerlyft, skolmyndigheters ”hittepå-koncept” och kommersiella aktörer som anpassar sina affärsidéer efter statliga satsningar och skär skolpengsguld med täljkniv?

Det är, om alla ursäktar, hög tid att dra i handbromsen.

LÄS MER: Här är de största problemen med dålig fortbildning för lärare