Förskollärarnas egna coronaberättelser: "Vi har inget skydd"

”Hade de testat fler hade de varit tvungna att stänga förskolorna. Regeringen räddar ekonomin före människor. Man ser ju hur farligt det är. Föräldrar får lämna barn fast de själva eller syskon ligger hemma och är sjuka. Det behöver inte märkas att barn är sjuka, men det smittar ju. Vi kan ju inte hålla två meters avstånd från barnen. Vi måste trösta och snyta näsor. Jag vill verkligen att man ska hylla vårdpersonalen. De ska ha alla rosor och alla pengar i världen. Men vi i förskolan? Vi får gå där och riskera våra liv varje dag. Vi har ingen skyddsutrustning alls. Vi kan inte ha plastvisir, då skrämmer vi barnen. Och det går inte att jobba med plasthandskar på sig. Jag befinner mig i riskgrupp, och jag sjukskriver mig till det har lugnat ner sig.”

Oro att ta hem smitta till anhöriga i riskgrupper

”När det framkom att en familj hade Covid 19 i hemmet sa rektor att man måste bemöta det barnet som alla andra oavsett. Om man kände sig osäker på att kunna det fick man ta tjänstledigt eller semester. Vi skall höra av oss till rektor om vi känner oro. Vi har inte pedagoger i riskgrupper men flera pedagoger har anhöriga i riskgrupper och de är oroliga för att dra hem något. Det fungerar inte alls att följa Folkhälsomyndighetens direktiv. Man kan inte vägra tröst, närhet, påklädningshjälp, hjälp att torka, få blöjor bytta. Barn kan inte låta bli att peta sig i näsan och munnen – och de kan inte hållas ansvariga om de inte tvättar sig innan de petar vidare på en kompis eller oss.”

”Raka vägen till tvättmaskinen när man kommer hem”

”Jag har kollegor som likt mig känner en stor oro för att smittas på arbetet, då vårt skydd är nästintill obefintligt. Handsprit och gummihandskar använder ju personalen året om i vanliga fall. Fasan skulle ju vara att dessa skydd tar slut... Vad gör vi då? I nuläget flyttar vi ut vår verksamhet i så stor utsträckning som det går, men vi har fortfarande många kontakter med exempelvis städpersonal och med vårdnadshavare som lämnar barnen i hallen. Eftersom man använder sina privata kläder så får man ta för vana att gå raka vägen till tvättmaskinen då man kommer hem och göra sitt bästa för att hålla kläderna rena.”

”Jag lider av kronisk värk”

”Det som har vi har ändrats mest på är handtvättning. Den är mycket mer noggrann och under uppsikt. Men med bara halva grupper av barn funkar det. Något jag oroar mig för är saker som att ta mat själv osv. Där har vi fått höra att det är upp till varje pedagog som får avgöra. Vi är också ute i mycket större omfattning, och jag lider av kronisk värk. Ute finns det inga möjligheter till fysisk avlastning eller bra ergonomiska arbetsställningar.”

”Har ingen aning om vilka de träffat”

"Självklart tänker jag hela tiden på att risken finns att bli smittad, av kollegor, barn eller föräldrar. Vi har ju ingen aning om vilka de träffat och vad de har eller bär med sig. Det i sig är skrämmande när man tänker på det. Då jag arbetar på en stor förskola så ökar ju tyvärr risken att bli smittad.

Som skyddsombud försöker jag hela tiden påminna mina kollegor att vara klok och inte vara för nära vårdnadshavare – bland annat tar vi inte emot barnen från famn till famn.

Vårdnadshavare får dessutom inte komma in i våra lokaler. Vi försöker ha distans men ändå arbeta professionellt. Det känns bra. När det gäller barnen ska de fortfarande känna sig lika samma bemötta men vi väljer att inte ha dem uppe i ansiktet på oss. När vi samarbetar med dem vid till exempel påklädning försöker vi tänka på att inte direkt vara framför deras ansikten ifall de skulle hosta eller nysa. Att tro att de yngre barnen ska ha förmågan att komma ihåg att hosta/nysa i armvecket är bara dumt. Jag tycker mig inte kunna se att barnen påverkas av den distansen. "