Debatt: ”Du kan själv” – en helig ko i förskolan

Efter tre decennier i förskolan har jag mycket tankar, bland annat om något som jag kallar den heliga kon.

Vilken heliga ko?

Det är: ”Du kan själv!” Hela tiden hörs och sägs denna uppmaning till barnen i förskolan. Du kan själv skrapa tallriken, ta av dig galonisarna, du kan!

Som positiv feedback, något som visar tilltro till barnets förmåga, är det självklart en föredömlig sak att säga. Men jag tänker att pedagogens tonfall och barnets reaktion spelar roll i den här situationen.

Om barnet reagerar med trots, kanske blir ledset och pedagogen ändå fastnar i tjat och upprepar sig om och om igen ”gör det själv, gör det själv”, då har betydelsen av ”du kan ”plötsligt blivit ”du måste”.

Och det är en himmelsvid skillnad mellan att säga ”du kan” och ”du måste”!

Får kommenterar när jag hjälper 

För att ta några exempel från min egen erfarenhet: Jag upptäcker att yngsta barnet på avdelningen sitter nerkissad i tvättrummet. Hon har sin låda med kläder bredvid sig där hon sitter på golvet. Jag går in för att hjälpa henne att plocka fram rena trosor och byxor. Genast får jag höra ”De skall träna på att klara det själva”.

Hon är yngst av alla barnen. Hon sitter på golvet, alla som går förbi ser henne. Jag tänker att det är förnedrande. Jag tänker att hon behöver lite stöd i att plocka fram rena kläder. Att man som vuxen är med henne innebär ju också att man kan peppa henne att klara av alla momenten, hitta kläder och att sen sätta på sig dem.

Ett annat exempel: Jag skulle gå in med de sista kvarvarande barnen på gården. Det var några 6-åringar. Ett av dessa barn, en ytterst kompetent flicka var så trött att hon ville ha hjälp med att dra av galonisarna. Jag svarade att det går jättebra: ”Jag hjälper dig”. Min kollega blev då upprörd och sa att när man hjälper barnen så lär de sig inte.

Varför tänka det värsta?

Det var ju en principiell synpunkt eftersom barnet i fråga mycket väl kunde klara av det själv. Jag svarade inte, jag orkade inte, men undrade i mitt stilla sinne: vad är problemet? Barnet förstår att jag förstår att hon är trött. Varför tänka det värsta, att hon ska vilja utnyttja min ”snällhet” i fortsättningen?

Att lära sig saker är inte en rätlinjig utveckling. Att vilja vara liten, regrediering, är något naturligt i alla barns utveckling (eller att bara vara trött eller inte vilja).

Företeelsen att kunna, men inte vilja är något man stöter på hela tiden, det gäller inte bara barnen. Det här fenomenet är faktiskt ingenting annat än mänskligt. Den vuxna varianten av detta kan exemplifieras hur mycket som helst!

Kräver fingertoppskänsla

För många inom barnomsorgen är den pedagogiska ledstjärnan väldigt viktig. Man strävar efter att vara pedagogiskt genomtänkt. Men definitionen av vad det innebär att vara pedagogisk är inte fastställd för varje situation och ögonblick.

Jag saknar en mer avslappnad inställning och en djupare psykologisk förståelse. Humor och bondförnuft är allt som behövs ibland.

Nina Linnaeus är lärare i förskolan. 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Förskolan.

LÄS OCKSÅ:

Eva Lindström: Framgångsrikt ledarskap handlar inte makt

Fackets kritik mot 30 timmars förskola: Arbetsmiljön är för dålig

Sveriges Lärare: Regeringen lägger fokus på fel saker

Debatt: Förskolan brister om vi får en enda uppgift till