Agné: ”Vi är fyra pedagoger på 14 barn – helt surrealistiskt”

Vi sitter inne på avdelningen och lägger pärlplatta, det är en onsdag i mars 2026. Jag guidar Anton, så får han heta här, utifrån en mall vi har framför oss på bordet. När man följer en mall som Anton gör krävs koncentration och fokus, det krävs att kunna räkna, läsa av och översätta till den egna plattan, det är svårt! Så vi räknar raderna på bilden vi har framför oss och överför det tillsammans till pärlplattan som ligger på bordet.

Jag hjälper till att sortera färger utifrån hans önskningar, lägger dem i en skål medan han tålmodigt pillar med de små pärlorna. Plötsligt vänder han ansiktet mot mig, ler stort och utbrister: ”Varför är du med mig hela tiden?” ”Är jag det?” blir mitt spontana svar, samtidigt som jag kommer på att det stämmer, jag är med honom just nu, hela tiden, för att jag kan, och för att jag gör bedömningen att han behöver det. ”Du sitter och hjälper mig hela tiden här nu och när jag satt och ritade nyss var du med och hjälpte mig då också!”

En ovanlig vecka – med hela arbetslaget

Hans reflektion gör mig glad och ledsen på samma gång. Glad för att jag ser att han uppskattar tiden han får med mig, ledsen för att hans reflektion är sann, det här är något ovanligt. Jag brukar inte sitta med honom riktigt så här fokuserat, och inte i två olika aktiviteter direkt efter varandra. Jag brukar inte det eftersom jag vanligtvis inte kan.

Det är en ovanlig vecka. Vi har plötsligt ett gäng barn som är bortresta och samtidigt ytterligare ett gäng som blivit sjuka. Det var länge sedan det hände att av de 20 barnen i gruppen är bara 13, 14 på plats. Dessutom, och det är här det blir riktigt ovanligt, har det varit ett par dagar nu då alla fyra pedagoger i arbetslaget fått vara kvar på avdelningen, trots det låga barnantalet.

Tänk om riktlinjerna följdes

Vanligtvis behöver vi skicka en pedagog, eller kanske två, till grannavdelningar när vi har barn borta, eftersom det alltid saknas pedagoger, men just de här dagarna har turen alltså varit helt på vår sida och alla i huset har varit på plats. 14 barn och fyra pedagoger, det är en helt surrealistisk situation för oss, numera. Vi vuxna upprepar gång på gång: ”Tänk om vi skulle ha det så här hela tiden!”

För tänk om grupperna följde Skolverkets riktlinjer och aldrig översteg 15 barn. Då hade det inte varit helt surrealistiskt för vare sig mig eller Anton, då hade det här kunnat vara det normala.

Det är obehagligt hur normerna förskjutits successivt, kring vad vi förväntas klara av, kring vad barnen förväntas klara av. Kring vad vi alla förväntas mäkta med. För det här var det normala när jag började jobba på förskola 2006, då hade vi 16 barn inskrivna i gruppen jag arbetade i och var fyra pedagoger.

Vi fortsätter envist tjata

Mycket har hänt sedan dess och det här är förstås inga nyheter för vare sig mig eller för er som läser, vi vet och vi fortsätter envist tjata om det, för vad annars kan vi göra? När barnen uppmärksammar oss på att det är konstigt när vi kan sitta med dem en längre stund och stötta dem i deras utveckling, alltså göra det vi har i uppdrag att göra, då har vi inget annat val än att formulera det i en text och försöka få fler att förstå hur vansinnigt det blivit.

Tack Anton för att du uppmärksammade mig. Jag fortsätter tjata för dig och alla dina kompisar, för det ni har rätt till men i dagsläget får alldeles för sällan.

Sara Agné är lärare i förskolan i Stockholm. 

LÄS OCKSÅ:

”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”

Agné: En dag på förskolan – ett liv

Larmet: Barnen riskerar att skadas varje dag

Barnläkaren: Ingen tar ansvar för barns hälsa i förskolan

Lyssna på Förskolan: