Debatt: Forskare blåser upp etablerad kunskap som ”nyheter”

Repetitionens betydelse har återigen kommit i fokus. I många pedagogiska sammanhang påtalas idag vikten av att repetera, ofta med hänvisning till forskning och expertis. Ofta förkunnar någon utomstående auktoritet detta sakförhållande för lärarkåren. Men är verkligen nyheten om repetitionens betydelse för lärande och undervisning så speciellt ny?

Här märks ett antal tecken. Dels att minnet är kort och att det finns en dragning till att nyuppfinna hjulet. Dels märks ett maktförhållande där forskare förkunnar ganska banala saker för icke-forskare, meddelanden som förväntas tas emot med begeistring och beundran.

”Vad är nytt under solen?”

Men tillbaka till repetitionens betydelse. Vad är nytt under solen? Själv gick jag i en grundskola i ett utsatt område i södra Stockholm där mina lärare betonade att kunskap behövde repeteras, regelbundet och systematiskt. Glosböcker, minnesramsor och uppmaningar att sprida ut repetitionen duggade tätt i klassrummet. Så redan för fyra decennier sedan fanns kunskaper som dagens toppforskare betonar idag: retrieval practice och distribuerad repetition, för att nämna två nyckelbegrepp. Hur gick det till? Kanske dåtidens utbredda didaktiska dygder har hamnat i skymundan, för att nu återkomma som märkvärdiga forskningsrön.

På gymnasiet läste jag latin och mötte då sentensen ”Repetitio mater est studiorom”, en känd fras som tillskrivs Quintilianus, retoriker och pedagog under det första århundradet efter Kristus. Min latinlärare berättade att tanken om repetition som kunskapens moder var ytterst vanlig under antiken, att olika minnestekniker användes flitig för att befästa kunskaper, hålla slagkraftiga tal, sprida lärdom och vinna majoritet i dåtidens politiska församlingar. Retoriker – från sofisterna till Cicero – såg minneskonsten som kärnan i bildning och talekonst, en viktig väg till makt i Rom. Repetition innebar inte monoton övning utan ett aktivt återbesök av stoffet för att skapa förtrogenhet, en teknik som förklaras i Ciceros ”De Oratore”, en handbok över talekonst som använts från antikens Rom till dagens amerikanska toppuniversitet.

Senare på Lärarhögskolan stiftade jag bekantskap med den didaktiska förgrundsfiguren Comenius, som i ”Didactica Magna” (1657) hävdade att lärande bör ske genom ”ofta upprepad övning”, tillsammans med progression och variation. Åren senare undervisade jag på olika skolor i moderna språk. Bland kollegor var då ett ständigt samtalsämne hur man bäst repeterar (läs: nöter in) bärande kunskaper – ord, fraser och böjningar – med eleverna. Vi, vanliga lärare, bedrev då ”kollegialt lärande”, långt innan detta nutida modebegrepp hade fått fäste.

”Tanken var fri, så länge den var sociokulturell”

Sedan gick jag min forskarutbildning där den sociokulturella husguden Vygotskij dominerade tvångsmässigt på institutionen. Tanken var fri, så länge den var sociokulturell. Ändå tog jag mig friheten att på egen hand utforska och stötte på teoretiker som Ebbinghaus (1850–1909) och hans världsberömda glömskekurva. Kontentan var att vi glömmer fort, såvida vi inte aktivt och systematiskt håller kvar och lagrar kunskapen genom – just det: repetition. Även ”Millers magiska” tal mötte jag, ett vetenskapsrön från 1950-talet av Harvard-forskaren George A. Miller. Han menade att hjärnans arbetsminne (korttidsminne) är begränsat och inte kan hålla mer än 7 (plus/minus 2) minnesbitar i gång samtidigt. Multitasking – som det inte hette då – är alltså ganska ineffektivt med våra hjärnor från savannen.

Vad är då poängen här?  Ungefär vad vetenskapen alltid har betonat: att vårt vetande är kumulativt (byggs på och revideras successivt) och att vi behöver använda kritiskt tänkande även inför vetenskapens ”nyheter” och modeord. Man kan nämligen tänka sig att forskare också är människor och gärna vill blåsa upp sin egen forsknings betydelse, även om det mest handlar om lätta modifieringar av gammal kunskap, fast i annorlunda förklädnader och paketeringar. Forskare har sällan några färska och fördjupade kunskaper om vad som görs och fungerar i klassrummen, utan vistas där indirekt och som speciella gäster. Det behövs alltså mer av lyhörda och jämbördiga dialoger mellan lärares beprövade kunskap och forskares sanningsanspråk. Åtminstone om vi vill ha mer skolutveckling än idag.

Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk.