Friberg: Mentorsuppdraget är elefanten i rummet

Vad är jag främst? Är jag ämneslärare eller mentor? Jag vet vad det står i mitt examensbevis, min legitimation och mitt anställningsbevis. Jag är ämneslärare men trots det är prioritering inte alltid given. Mentorsuppdraget är elefanten i rummet. Den kan bli precis hur stor som helst. Om du har otur får du en väldigt krävande mentorsklass och kan räkna med minst tre slitiga år.

Jag vill främst syssla med undervisning. Det är vad jag är utbildad till och det som definierar och utmärker lärarprofessionen. Det är i klassrummet som jag gör som mest nytta. Där jag lär ungdomar bland annat att skriva krönikor, resonera i flera steg, lässtrategier och var Gobiöknen ligger.

Skolsystemet svälter

I ett skolsystem som redan svälter är den politiska lösningen ofta ännu en bantningsdiet. När undervisningstiden ständigt ökar och mentorsuppdraget ständigt sväller. Vad ska jag då främst vara? Ämneslärare eller mentor? Svaret blir dock oftast både och. Planeringstiden äts upp av konflikter som ska lösas, elever som behöver prata och annat som mentorseleverna behöver stöd med som gymnasieval eller ansökan till lovskolan.

Alltmer av min planeringstid hamnar på förtroendetiden. Rättningen gör jag nästan alltid på min förtroendetid. Jag får inte ro att rätta mer krävande uppgifter på skolan. Särskilt när det kommer till texter i svenskämnet som jag läser om flera gånger innan jag landar i min bedömning.

Finns inget som är så pinsamt

Under de senaste åren har jag känt mer samvetskval. Som ämneslärare i SO-ämnen och svenska krävs även en del förkovring i både litteratur, forskning och att hänga med i samhällsutvecklingen. Den tiden blir dock bara mindre. Fast jag vet att det krävs för att jag ska kunna göra mitt jobb på ett så bra sätt som möjligt.

Det finns inget som är så pinsamt som när jag inte har koll på något som mina elever har sett på nyheterna. Visst, jag har mina knep för att täcka över mina egna luckor för eleverna men jag vill känna att jag kan göra mitt jobb på ett bra sätt.

Ibland önskar jag bara att skolpolitiker skulle testa att praktisera som ämneslärare i en månad för att på allvar förstå vad det är för verklighet som vi står i ute på skolgolven. För min enda önskan är att jag vill ha förutsättningar att kunna göra mitt jobb som ämneslärare.

Emilia Friberg
Högstadielärare i svenska och SO-ämnen på Västra Stenahagenskolan i Uppsala.