Sandström: Läsa på lektionen – men vad ska vi bedöma då?

Direktiven för och kraven på lärare är många och har under de senaste åren flödat i en strid ström från olika håll: skolmyndigheter, huvudmän och skolledningar. Många lärare tvingas checka av att ”allt” är genomfört, bokfört och presenterat för rektor, elev och vårdnadshavare i lärplattformens alla skrymslen. Kryssen i besiktningsprotokollens rutor säkerställer att det gjorda faktiskt är gjort, annars återstår det ännu att göra. Lärares administrativa uppgifter hopar sig i nästan samma takt som stubbarna, tidigare grodorna, i Gröna Lunds femkamp poppar upp ur sina hål. När läraren slår ned stubbarna dyker nya upp, regelbundet och slumpmässigt. Det är en byråkratisk kapplöpning som ökar farten på lärarens steg genom skolan. Den slutar ibland med att den andfådde och frustrerade läraren, som aldrig riktigt hinner med sitt huvuduppdrag att förbereda och planera för sin undervisning, jäktar förbi eleverna i korridoren och tar med sig arbetet hem till kvällen.

Upplevelsen reduceras till mätbara mål

Bedömningspraktiken puttar undan undervisningspraktiken och förvandlar stundtals, till exempel läsning av både sakprosa och skönlitteratur, till ett sökande efter att göra rätt gentemot skolmyndigheter, styrdokument och skolledning. Varje dag letar lärare på sociala medier efter läsförståelsefrågor och bedömningsuppgifter med kopplingar till läroplanen – en praktik som riskerar att reducera upplevelsen av och syftet med läsning till mätbara lärandemål. Jag undrar också vad som händer med alla svar och texter som eleverna producerar och ideligen ska bli bedömda genom – vem tar hand om dem? Tänk om lärarens arbete med att samla in bedömningsunderlag riskerar att en tanke, nyfiken fråga eller begynnande intresse går läraren förbi – eller ännu värre – att eleven inte får några tankar och frågor.

I Skolverkets senaste anvisningar om ”Så använder du läroplanen” står det att ”Läraren avgör hur det centrala innehållet ska behandlas på bästa sätt utifrån elevgruppen och sin yrkeskunskap.” Läraren kan alltså ta sig tiden att tillsammans med eleverna läsa, läsa om, undersöka, tänka, samtala och skriva noggrant och på många olika sätt, utan att bedöma, värdera och dokumentera om läraren anser att det gagnar eleven. Läraren kan prioritera undervisning framför bedömning och lägga tid på djupdyka ned i en bok, ett kapitel, en mening och ett ord. Läraren kan rikta elevens uppmärksamhet mot ämnets specifika innehåll utan en tanke på läroplan, betygskriterier och lärplattform.

Så här ger jag läsningen tid

Just nu läser jag Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma med en klass. Vi läser, upptäcker, skriver och pratar tillsammans om bokens parallella upptäcktsresor på många olika sätt. Att planera för textnära undervisning fordrar tid som jag försöker frigöra med minskat fokus på insamling av bedömningsunderlag, rättning av, samt dokumentation av densamma. Jag släpper tankarna på att läroplan, bedömning och dokumentation ska styra utformningen av undervisningen. Boken och den gemensamma läsningen styr åt vilket håll vi färdas. 

Jag läser texten före eleverna möter den. Jag markerar intressanta delar av texten, hela stycken ända ned till ordnivå. När jag har läst klart ett kapitel återvänder jag till texten och funderar på vilka delar som är viktiga och intressanta att lyfta tillsammans med eleverna utifrån frågor som: Vad har vi redan berört? Vad har fängslat? Vad har gått eleverna förbi? Vad behöver beröras igen? Vad är nytt? Baserat på svaren konstruerar jag korta skrivuppgifter och frågeställningar som leder eleverna tillbaka till texten. Deras svar kan sedan fungera som underlag till textsamtal. För att visa hur förberedelserna inför en sådan lektion kan se ut följer några exempel på textstycken som jag inte vill att eleverna springer förbi, samt mina tankar om vad undervisningen kan fokusera på:

Exempel 2

Exempel 3

Att bedriva textnära undervisning fordrar mycket förberedelsetid, men också lektionstid, som båda är en bristvara. Men hur ska eleverna utan att ge läsningen, skrivandet och tänkandet just tid, kunna bli hänförda och förundrade? Dessutom – vid sidan av att återberätta, sammanfatta, beskriva, förklara och redogöra för, i både tal och skrift, tillsammans med minst ett tiotal andra delar av läroplanens centrala innehåll kommer eleverna förmodligen att minnas något om expeditionens medlemmar, Anna Charlier och Bea Uusmas upplevelse av att gå i expeditionens fotspår. På köpet har eleverna sannolikt även erövrat ord som expedition, vätgasballong, rimfrost, råkar, meteorologi, absorption, köldeffekt, proviant, civilisation, Franz Josefs land, Vitön, telegram och outforskad landtunga. Tänk – bara det! 

Nu är det kanske någon som undrar: Men vad ska du bedöma då? 

Svaret finns någonstans mellan läraren, eleven och Bea Uusmas spännande bok.

LÄS ÄVEN

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Sandström: Utan läromedel förlorar alla riktning

Sandström: Att läsa en bok för tionde gången ger nya insikter

Sandström: Nu vill jag se ljusen brinna under högläsningen

Sandström: Det är debatten om skolan som mördat den

Sandström: Hög tid att ändra fokus med den nya läroplanen

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt