Larmet: Talrädslan ökar lavinartat i skolan

Hjärtat rusar. Händerna skakar. Rösten sviker och huvudet ekar tomt. De allra flesta elever har någon gång känt nervositeten slå till när de ska prata inför klassen. Men Anders Ludvigsson, på Forssaklackskolan i Borlänge tycker att det skett en markant förändring under hans tid som lärare. För tio år sedan var det ett par högstadieelever i varje klass som kände stark ångest vid muntliga moment. I dag är det nästan ingen elev som klarar av att tala inför klassen, menar han.

– Jag har helt slutat med moment där eleverna ska prata inför hela klassen. Talrädslan ökar lavinartat. Fler och fler elever får ett enormt ångestpåslag, säger Anders Ludvigsson.

I Yrkeslärarens enkätundersökning, som besvarats av 3 972 lärare i olika stadier och ämnen, svarar hela 78 procent att muntlig framställning är ångestfyllt för många elever. Motsvarande siffra bland lärare som arbetar på yrkesprogram är 80 procent. Totalt svarade 467 lärare på yrkesprogram. Flera upplever, likt Anders Ludvigsson, att det har blivit vanligare att elever mår så dåligt av muntliga moment i helklass att de vägrar att delta.

En anonym yrkeslärare som besvarade Yrkeslärarens enkät skriver ””Det kan vara det värsta som vissa elever kan uppleva och det är sjukt att tvinga dem till det.” En annan berättar att många elever drar sig för att gå till skolan när det är muntlig redovisning.

I takt med att elevgrupperna vuxit och klimatet i skolan blivit råare har det också blivit svårare att hjälpa elever att övervinna sin rädsla, enligt lärare i enkäten. Tiden och resurserna som krävs för att skapa trygga sammanhang där elever kan öva på att tala, utan att bedömas, saknas.

Att låta dem träna i mindre grupper samtidigt som man är ansvarig för resten av klassen är en omöjlig ekvation, menar Anders Ludvigsson. Han låter allt oftare eleverna filma sina muntliga presentationer enskilt i stället.

– Går jag i väg med en liten grupp för att träna på det muntliga stannar arbetet av helt för resten av klassen. Det blir kaos i klassrummet och vi tappar tid, säger han.

Nästan en tredjedel av lärarna i granskningen upplever att vikten av muntliga framställningar har minskat. En av dem är Marie Landelius, grundskollärare på Vällingbyskolan i Stockholm. Hon anser att vanan att prata inför klassen, som borde grundläggas på låg- och mellanstadiet, försummas i dag.

– I 30 år har jag fått alla mina elever att våga läsa högt och svara på frågor inför klassen men det blir allt svårare. De får öva mindre och har blivit sämre på det muntliga, säger Marie Landelius.

När hon var ensam klasslärare upplevde hon att det fanns mer tid att bygga upp tillitsfulla relationer och en trygghet i gruppen. Eleverna spelade teater, höll små anföranden och vande sig stegvis att prata inför varandra.

I dag har klasserna flera olika lärare och elevgrupperna förändras mitt i terminerna när elever byter skolor. Det har blivit stökigare i klassrummet och därmed tuffare att få alla att ta sig över taltröskeln, menar Marie Landelius. Hon märker också att fler och fler föräldrar kräver att barnen ska slippa muntliga moment, något som många lärare lyfter som ett problem i undersökningen.

– Det leder till väldigt mycket tjafs. Går man med på att en elev ska få slippa prata så är det genast fler som kräver det, säger Marie Landelius.

Tiden räcker inte till

I enkätundersökningen vittnar gymnasielärare om elever som säger att de lämnat grundskolan utan att ha gjort några muntliga presentationer alls i helklass. Det händer varje år, enligt Anton Jonsson, lärare på Hersby gymnasium på Lidingö. Att bryta den tystnaden på gymnasiet, och stötta de eleverna så att de klarar att tala inför andra, kräver resurser som inte alltid finns i skolan i dag, menar han.

– Jag undervisar 260 elever. Varje lektion ska jag dela min tid mellan 32 elever. Ska jag hjälpa de elever som har svårigheter på individnivå får jag ofta göra det efter lektionstid, säger Anton Jonsson.

I sina engelskkurser har han bara en formell muntlig presentation i helklass under ett läsår. Tiden är för knapp och motståndet för stort, menar Anton Jonsson.

Lärarutbildningen brister

Att lärarutbildningarna brister i det här avseendet anser även Cecilia Olsson Jers, docent i svenska språket med inriktning mot retorik på Linnéuniversitetet i Växjö. Hon har länge intresserat sig för muntlighet och undervisar själv på lärarutbildningen.

– Det är oerhört sällan som man kommer in på muntlighetens didaktik. När det sker är det ofta lärarens egen retorik som är i fokus, inte hur läraren ska stötta sina elever bäst i detta, säger Cecilia Olsson Jers.

Hon är bekymrad över att lärare tolkar elevernas oro för det muntliga som talängslan och selektiv mutism, som är en ångestdiagnos.

– Det kan vara stigmatiserande. Att alltid låta de här eleverna spela in sig själva på film eller bara redovisa inför läraren är kontraproduktivt. Det får inte stanna där utan det måste finnas en progression för alla elever, säger Cecilia Olsson Jers.

Hon förstår att lärare upplever att tid och resurser inte räcker till men understryker att dagens styrdokument ställer högre krav på muntlighet än tidigare. Därför måste eleverna få mer stöttning i talprocessen och mer respons som utmanar och bekräftar lärandet – inte mindre träning, anser hon.

Men att ha som mål att alla elever ska göra hela muntliga redovisningar inför klassen – något som kan vara mycket tidskrävande – är inte nödvändigt.

– Det behövs ett omtag kring detta. Det är inte den färdiga muntliga framställningen som är det viktigaste utan att man får prova på så många muntliga situationer som möjligt under sin skolgång, säger Cecilia Olsson Jers.