Gerland: Metoderna sitter fast i det förgångna

Genom mitt arbete med handledning och utbildning kring autism har jag haft kontakt med flera Waldorfskolor och läkepedagogiska verksamheter och mött både kloka människor och människor med ovetenskapliga och tokiga idéer. Detsamma kan sägas om andra verksamheter jag handlett i och föreläst för. Men med en avgörande skillnad. I andra verksamheter har orsaken till tokiga idéer varit bristande kunskap, inte en alternativlära.

Waldorfkritiker har funnits länge, men det är kanske först nu, med anledning av Jasper Lakes dokumentärserie  om Solvikskolan, ”De utvalda barnen”, som kritiken nått allmänheten.

Waldorfs förespråkare menar ofta att antroposofin inte har någon betydelse för eleverna eftersom de inte känner till den, att den praktiska erfarenheten av metodiken är ”bortkopplad från den antroposofiska läran”.  Det är förstås helt i linje med att Steiner själv ansåg det inte skulle undervisas i antroposofi i skolan. Men någon bortkoppling var det inte tal om. Eleverna ska förstå den med känslorna, inte med intellektet.

”Om Steiners mest bisarra idéer ska ses som en produkt av sin tid och inte längre är relevanta, vilka av hans andra idéer är relevanta i dag och varför?”

Att allmänheten inte känner till den bakomliggande läran är inte konstigt. Man har aldrig varit helt öppen med den utåt, och så har det varit ända sedan Steiner själv på den allra första Waldorfskolan avrådde personalen från att tala öppet om vissa saker. På senare tid har man alltmer tonat ned både läran och kopplingen till Steiner. Men är en ”modern Steiner-pedagogik”, baserad på en antroposofi som inte är pseudovetenskaplig, möjlig?

Läkepedagogiska verksamheter bedriver omsorgsverksamhet baserad på antroposofi och överlappar med Waldorf till både innehåll och struktur. De har inte diskuterats så mycket, vilket kan bero på att insynen är mindre och att den inte är så väl definierad som Waldorf.

Ursprunget till läkepedagogiken är Steiners tolv lektioner i ämnet, med inkarnation som röd tråd. Steiner trycker särskilt på att karma, handlingar i tidigare liv, kan göra att man inte fullständigt inkarneras, vilket leder till utvecklingsmässig funktionsnedsättning.

Lektionerna innehåller en hel del av Steiners märkliga medicinska uppfattningar. Ett exempel bland många är hur huvudstorleken på en pojke med hydrocephalus (shunten var inte uppfunnen) visar att pojken befinner sig på ett embryostadium. ”You will find that you have in this child nothing else than a giant embryo!” utbrister Steiner.

Det är kanske svårt att tro att de här idéerna om inkarnation kan ha någon betydelse i dagens verksamhet. Men i själva verket är de orsaken till betydande delar av metodiken. Exempelvis kommer de sjuårsperioder som löper genom Waldorfskolans egen läroplan (”En väg till frihet”, 2016) ur Steiners vision om den mänskliga naturen.

Enligt visionen har vi fyra ”kroppar”: fysisk kropp, eterkropp, astralkropp (själ), samt ego-/andekropp. Inkarnationen sker genom att kropparna gradvis tar plats i den fysiska kroppen. Eterkroppen är inkarnerad i sjuårsåldern (när man tappar sina tänder), astralkroppen i 14-årsåldern och jaget vid 21 års ålder. Vidare innefattar människans själ tre krafter: vilja, tänka och känna. Den som är förtrogen med Waldorf känner lätt igen hur delar av pedagogiken är byggd runt sjuårsperioderna och de tre ”krafterna”.

Inkarnationsläran ligger också bakom stoff i undervisningen. Ett stickprov: fokus på ”legender och människoöden” i årskurs två. Enligt Steiner ska eleven genom att lyssna till berättelser där ödet har betydelse lära sig att med känslan förstå att människan har ett öde, och skillnaden mellan den karma som är under utveckling och den som är fullbordad. Och det Waldorfspecifika ämnet eurytmi skapar, menar Steiner, en kontakt med tidigare och kommande liv och länkar till den översinnliga världen.

Jag hör invändningarna: ”Det där är gammalt, vi arbetar inte så” … ”jag arbetar i en Waldorfskola och jag har aldrig hört det där.” I den egna läroplanen heter det förstås att legenderna skapar ”en öppning till historieämnet” och ger ”underlag till existentiella samtal”, att eurytmin utvecklar ”kroppsmedvetenhet och motorik”. Sjuårsperioderna hänvisar man till ”de gamla grekerna”.

Men det är faktiskt precis så, i enlighet med Steiners inkarnationslära, man arbetar i dag. Även om alla kanske inte känner till läran bakom metodiken. Fast det borde de göra. Enligt det egna senaste internationella konsensusdokumentet (”Kännetecken för en Waldorf-/Steinerskola”, 2014) ”grundar sig” en Waldorfskola ”i människo­kunskapen” (ett antroposofiskt begrepp). I Waldorflärares uppgift ingår också ett ”gemensamt studium av pedagogikens antroposofiska grunder” och att sträva efter ”kunskap och självuppfostran med hjälp av antroposofin”.

Om det nu finns en moderniserad Waldorfpedagogik bör man rimligen tydligt kunna förklara varför man ändå behåller struktur och metodik. Men det är som att man inte kan ta ett tydligt avstånd från något Steinerskt, inte ens sådant man inte tror på.

Tydligast blir det kanske med Steiners rasmytologi. Man menar ofta att den frågan är så uttjatad och att kritiken rentav är naiv. Sant är att frågan diskuterats ett bra tag, både internt och externt. Vad som däremot ännu inte inträffat är att man från rörelsens håll sagt ”Steiner hade fel”, eller ens ”vi tar fullständigt avstånd från detta”. I stället säger man att Steiner måste förstås utifrån sin tid och att frågan om rasism faller på sin egen orimlighet eftersom Waldorf finns i många delar av världen.

Enligt Bobbo Sundgren, tidigare Waldorfelev, undervisades han i Steiners raslära så sent som 1994. Ja, olämpliga lärare förekommer i andra skolformer också. Men det sätt på vilket man i dag bemöter kritik och ifrågasättanden – att kritikerna ”missförstått”; att det som är problematiskt ”är inte Waldorf” eller ”kunde hända var som helst” – skapar en miljö där en lärare lättare tar sig sådana friheter. Det krävs tydlighet för att förhindra det, en tydlighet som i dag saknas.

Vad skulle en Waldorfpedagogik utan antroposofi vara? Om Steiners mest bisarra idéer ska ses som en produkt av sin tid och inte längre är relevanta, vilka av hans andra idéer är då relevanta i dag och varför? Om Waldorfskolor bara är vanliga skolor med inriktning på rörelse, konst och hantverk, varför arbetar man då med just eurytmi, formteckning och stickning?

Som filosof är Rudolf Steiner ibland intressant, och han var nytänkande exempelvis i att personer med intellektuell funktionsnedsättning skulle få skolgång. Walfdorfpedagogik är knappast direkt skadlig. Jag har sett verksamheter som gjort fina insatser för barn med autism men det måste tillskrivas engagerad personal, inte Steiners pedagogik. Och vill man försöka ge metoden äran när man lyckas håller det inte att slå ifrån sig med att ”det kan hända var som helst” när man misslyckas.

Hela rörelsen har en otydlighet som enligt min uppfattning är intellektuellt ohederlig och (den kanske därav följande) oviljan att metodiskt utvärdera och revidera arbetssätten, strukturen och kulturen är mycket problematisk. Det är nog dags för en vitbok.