Häglund: Förskolan är många specialpedagogers rötter
Krönika Förskollärare är särskilt intresserade av att utvecklas och förkovra sig, upplever redaktionschef Kjell Häglund. Att vidareutbilda sig till specialpedagog känns naturligt för många.
Nästan alla specialpedagoger jag känner är förskollärare i grunden. Någon kommer från speciallärarhållet, en annan har varit yrkeslärare, en tredje fick smak för spec-perspektiven efter tio år som fritidspedagog. Men resten – förskollärare hela högen!
Och det är nog inte så konstigt. Efter att ha jobbat länge även med tidningen Förskolan, och på en redaktion som gör tidningar för alla lärargrupper, vågar jag med fog hävda att inga är så sugna på att forska och fortbilda sig som förskollärarna.
De har en på sätt och vis högre akademisk-pedagogisk utbildning än de flesta andra lärare eftersom de utöver specialpedagogiken också läser mer psykologi, där lärarna läser ämne. Men ute i arbetslivet, där varken tid eller behörig personal räcker till, formas deras yrkesidentitet av personliga och praktiska egenskaper, inte den vetenskapliga grund som förskolan ska vila på.
Studier visar att förskollärares yrkesidentitet får en boost av att återknyta till det akademiska.
Studier visar att förskollärares yrkesidentitet får en boost av att återknyta till det akademiska, och de praktiska egenskaperna av att drillas i specialpedagogisk kompetens.
Det sägs ibland att det är därför det råder brist på specialpedagoger på högstadiet och i gymnasiet – för att många specar är rotade i yngre åldersgrupper. Men faktum är att bristen även drabbar förskolan, som borde vara högprioriterad för tidiga insatser.
Detta är lite av grunden för årets sista tema som handlar om specialpedagogik i förskolan.
LÄS ÄVEN
