Skolpolitiken – en ”kastrull med popcorn”

Jag har arbetat i skolan i många år – både som gymnasielärare och specialpedagog. Jag har sett reformer komma och gå, men i dag känns det som att själva samtalet om skolan håller på att gå sönder.

Tonen har hårdnat. Yrkesgrupper ställs mot varandra, och just nu är det specialpedagogerna som hamnat i skottgluggen. Uttrycket ”skrivbordspedagoger”, som utbildningsminister Simona Mohamsson använde om oss, är olyckligt och oprofessionellt. En beskrivning jag inte känner igen mig i.

”Snabba utspel”

Inför valåret känns skolpolitiken som en kastrull med popcorn – nya förslag poppar upp nästan dagligen. Snabba utspel ersätter långsiktighet. Att skolan blivit så politiserad är djupt problematiskt. Vi behöver analys som går till botten med skolans utmaningar – annars fastnar vi i ständiga brandkårsutryckningar.

Okunskapen om vårt uppdrag märks tydligt i debatten – och det är en del av skolans komplexitet som ofta förbises. Vårt arbete varierar, beroende på skola och skolform.

På gymnasiet kan stödet exempelvis handla om strategier, struktur och hjälpmedel för att kunna tillgodogöra sig ämnesinnehåll; i de tidiga skolåren handlar det mer om grundläggande färdighetsträning, till exempel lästräning. Men gemensamt är målet: att göra undervisningen tillgänglig, förebygga svårigheter och därigenom minska behovet av individuella insatser.

Okunskapen om vårt uppdrag märks

Sedan reformen om extra anpassningar har jag arbetat för att minska behovet av dem. Det är orimligt att lärare ska hantera långa listor med stödåtgärder.

Om många elever behöver stöd, måste vi fråga oss om undervisningen verkligen är planerad utifrån gruppens behov. När planeringen gör det ökar både delaktigheten och lärandet – och behovet av individuella insatser minskar.

”Kräver tillit”

Det kräver samarbete och tillit mellan professionerna. Här missar debatten ofta målet: vi talar om symbolfrågor i stället för undervisningens struktur och tillgänglighet.

I korridoren mötte jag ofta S med en tjock bok under armen. Hen älskade att läsa och var särskilt intresserad av historia. S kunde återge historiska skeenden i detalj, men när det gällde längre uppgifter fastnade hen i detaljer, hade svårt att komma i gång och missade ofta deadlines. Lärarna oroade sig för hens kurser och för gymnasiearbete.

Vi tog ett gemensamt grepp: vi gjorde en pedagogisk kartläggning, samtalade med S och formulerade tillsammans stödinsatser. Hen fick planeringsstöd, hjälp att komma igång och strategier för att strukturera sina anteckningar, samt en gemensam stödstruktur i alla ämnen.

Vid sidan av undervisningen tränade vi studiestrategier. Resultatet blev tydligt – S växte, tog ansvar och klarade sitt gymnasiearbete. Framgångsfaktorn var att vi arbetade konsekvent och att vi arbetade tillsammans. Det visar vad som händer när analys och samarbete får ersätta snabba lösningar.

”Försvagar skolans förmåga”

Att misstänkliggöra professioner skadar inte bara dem det gäller, det försvagar hela skolans förmåga att möta elevers behov.

Jag blir både rädd och sorgsen när jag läser hets och hån kring olika skolfrågor i sociala medier. Vi som arbetar med barn och unga behöver vara förebilder. Vi måste leva den värdegrund vi undervisar om.

Skolan behöver inte fler motsättningar – den behöver tillit och samarbete. Det är dags att vi byter tonläge: från konflikt till förståelse. Bara så kan vi bygga en hållbar skola för framtiden.

Diana Storvik, specialpedagog och gymnasielärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: