”Specialpedagogen riskerar att tystas”

Mitt i skolans vardag finns en yrkesgrupp som gör allt för att verksamheten ska hålla ihop, men som sällan får en röst i politiken. Nu riskerar specialpedagogen att tystas. Med det riskerar skolan att förlora sin kompass.

Den statliga utredningen som ska redovisas sommaren 2026 har i uppdrag att se över hur specialpedagogiska utbildningar, behörigheter och uppdrag ska organiseras framöver. Tempot är högt och risken är uppenbar: beslut kan fattas innan skolans professioner hinner göra sina röster hörda.

Specialpedagogens uppdrag handlar inte bara om att utreda eller handleda, utan om att leda det förebyggande och främjande arbetet, att bygga tillgängliga lärmiljöer där alla elever ges möjlighet att lyckas.

”Åtgärdsprogram skrivs”

I praktiken samordnas elevhälsoteam, kontakter med vårdnadshavare, socialtjänst, habilitering och kommunen. Åtgärdsprogram skrivs, tilläggsbelopp söks och möten hålls för att skapa förståelse snarare än misstro. Specialpedagogen är länken mellan ledning, lärare, elevhälsa och hemmet.

Att reducera uppdraget till dokumentation eller handledning är att missförstå dess betydelse. Det är genom specialpedagogens arbete som skolans helhetsperspektiv hålls levande, där individens behov vägs mot gruppens och där lärmiljön ses som utgångspunkt snarare än elevens svårigheter. Det är ett uppdrag som kräver både pedagogisk och organisatorisk kompetens och som i många skolor ligger nära skolledningen i ansvar och funktion.

”Nu hotas yrket”

Men nu hotas yrkets förutsättningar. Förslag som innebär att specialpedagoger måste läsa vidare för att uppfylla nya behörighetskrav riskerar att slå hårt mot yrkeserfarna och engagerade medarbetare, de som i dag bär skolans elevhälsoarbete på sina axlar. Alla har inte möjlighet att påbörja nya studier mitt i ett redan krävande yrkesliv.
Risken är att skolan tappar just den kompetens och kontinuitet som byggts upp under många år.

I stället för att stärka professionen riskerar man att försvaga den. Skolor kan stå utan nyckelpersoner i väntan på att nya utbildas, samtidigt som barnens behov inte väntar.
Den erfarenhet och relationella kompetens som specialpedagoger bär kan inte ersättas med en ny kursplan.

”Tappar sin kompass”

Det specialpedagogiska uppdraget har vuxit fram ur behovet av helhetssyn. När specialpedagogen deltar i skolans ledningsarbete, utvecklar EHT-strukturen och bygger samverkan mellan professioner, då stärks undervisningen för alla. Om rollen försvagas eller omformas utan insikt om dess bredd, riskerar skolan att tappa sin inre kompass. Ingen annan profession har det övergripande ansvaret för att hålla samman elevhälsoarbetet på samma sätt.

Därför krävs nu ett tydligt ställningstagande. Skolverket och Utbildningsdepartementet måste bjuda in professionen till verklig dialog innan några beslut fattas om utbildning, behörighet och uppdrag. Det är i skolans vardag, inte i statliga styrdokument, som det avgörs om elever får det stöd de behöver.

Länken mellan ledning, lärare, elevhälsa och hem

Vi specialpedagoger vill inte skydda en titel. Vi vill skydda förutsättningarna för att göra vårt arbete. En stark skola kräver både tydlighet och tillit till dem som varje dag leder det arbete som håller elevernas utveckling, trygghet och lärande samman.

För när specialpedagogen tystas, tystnar också den röst i skolan som ser sambanden mellan elevens svårigheter och skolans ansvar. Utan den rösten riskerar skolan att förlora sin förmåga att se helheten.

Lotta Rosenquist, specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: