Så bemöter han motstånd: ”Relationen gör det möjligt”

Som gymnasielärare i historia, psykologi, filosofi och religion möter jag återkommande samma uttryck:

”Jag vet inte”.
”Jag vill inte”.
”Jag orkar inte”.
”Jag kan inte”.
”Jag bryr mig inte”.

Det är formuleringar som lätt tolkas som bristande motivation. Men de är sällan slutpunkter – de är signaler. Hur vi tolkar dem avgör vårt pedagogiska agerande.

Motstånd som vägval

Diskussionen om anpassningar är viktig. Men ibland riskerar anpassningen att bli första åtgärd snarare än sista. Om varje uttryckt motstånd leder till förändrad examinationsform eller sänkt kravbild missar vi elevens möjlighet att växa genom utmaning.

Motstånd är inte alltid ett hinder. Det kan vara en brytpunkt.

Under ett pågående prov – papper, penna, suddgummi – kom en elev fram efter tio minuter och sa:
”Jag kan inte göra provet”.

Jag kunde inte inleda ett längre samtal, men relationen var redan etablerad. Jag kände elevens förmåga och tidigare prestationer. Jag bad eleven precisera vad hen menade. Svaret var otydligt. Senare framfördes en önskan om att examineras på annat sätt.

Här uppstod det professionella vägvalet.

”En ärlig chans”

Min bedömning var att eleven inte behövde en alternativ examinationsform. Det fanns inget som motiverade det. Jag avböjde därför anpassningen och argumenterade sakligt för mitt beslut. Eleven behövde först ge provet en ärlig chans.

Eleven gick tillbaka, genomförde provet och presterade på hög nivå. När resultatet återkopplades var stoltheten tydlig. Det avgörande var inte bara betyget – utan insikten om den egna kapaciteten.

Motstånd kan behöva bemötas med professionell stadga snarare än omedelbar flexibilitet.

Nyckeln var inte auktoritet, utan relation. Med relation blir ett nej inte ett avvisande, utan en markering av tilltro: Jag vet att du kan.

Att känna eleven innebär att kunna skilja mellan verkligt behov och tillfällig uppgivenhet. Det kräver omdöme och mod att stå kvar när eleven själv tvivlar.

”En livskompetens”

I mina ämnen är argumentation central. Men det är också en livskompetens.

När en elev säger ”jag vill inte” eller ”jag kan inte” behöver vi ibland fråga:
”Vilket är ditt argument?”

Många elever har känslan men saknar språket. Genom att skilja mellan känsla och sakskäl tränar vi metakognition och ansvarstagande. Är det bristande förståelse? Rädsla för att misslyckas? Perfektionism? Tidigare erfarenheter? Eller bekvämlighet?

Först när orsaken synliggörs kan vi arbeta konstruktivt.

”Förstärker undvikande”

I strävan efter inkludering får vi inte bli rädda för att säga nej. Ett professionellt nej kan ibland vara mer inkluderande än ett ogenomtänkt ja. Att omedelbart erbjuda alternativa lösningar kan förstärka undvikandestrategier, medan ett tydligt och respektfullt krav kan stärka elevens självbild.

Det handlar inte om hårdhet, utan om förtroende.

Jag vet att du kan

Bakom ”jag bryr mig inte” finns ofta osäkerhet, frustration eller brist på språk. Vårt uppdrag är inte att acceptera varje uttryck för motstånd – utan att förstå det och leda vidare.

Relationen gör det möjligt.
Omdömet avgör riktningen.
Kravet möjliggör utvecklingen.

Motstånd är inte motsatsen till lärande. Rätt bemött kan det vara början på mognad. 

Ahmad Abdul Hafiz, gymnasielärare, Helsingborg

LÄS ÄVEN:

”Dags att avliva myten om relationer och lärande”

Debatten om relationer: ”Att ställa krav är att bry sig”

Kornhall: Vad är det för skola Linnea Lindquist vill ha?

HP Tran: Nej, relationer till eleverna är inte en förutsättning för lärande

Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”

”Relationen är ett verktyg – inte ett mål”

Filippa Mannerheim: Begreppet ”relationer” har blivit grovt feltolkat

Filippa Mannerheim: Nära relationer med elever hör till det privata