Debatten om No excuses: ”Helgar ändamålen verkligen medlen?”

Ola Nenzelius saknar evidens för att ”No Excuses”-metoder fungerar.

I en debattartikel i Vi Lärare ställer sig Caroline Willaume den försåtliga frågan: “Varför ska lagar och styrdokument hindra skolor från att leverera den utbildning som leder till bäst inlärning?” Låt mig här presentera det mycket enkla svaret på Caroline Willaumes märkliga förgivettagande: Det gör de inte.

Caroline Willaume, som inte själv är lärare utan istället argumenterar utifrån sitt perspektiv som verkställande direktör för en vinstdrivande skolkoncern, försvarar i artikeln sitt skötebarn, den så kallade ”No excuses”-modellen, genom att bland annat beklaga sig över hur elevdemokratin är skyddad enligt svensk lag – något som tydligen gör det omöjligt för hennes skolor att ”arbeta evidensbaserat”.

Ta här en paus och låt den meningen fullt ut detonera i ditt sinne. Ta också en stund och fundera över om du ska skratta eller gråta.

Har du bestämt dig för om du ska skratta eller gråta? Bra. Då fortsätter vi.

”Lust att bara avfärda”

Det är alltså här den svenska skoldebatten befinner sig idag. Jag har lust att bara avfärda Caroline Willaumes insändare som ideologiskt motiverat flum, men problemet är att hon försöker sälja in sina idéer som respektabla genom att hävda att hennes gyllene kalv har bevisats leda till förbättrade studieresultat. Willaume hävdar att detta stärks av ”internationella studier” – som hon inte bryr sig om att hänvisa till.

Jag vill därför passa på att påminna om en av de mest grundläggande insikterna som pedagogisk forskning anfört under 2000-talet. Jag tänker såklart på John Hatties (2009) metastudie, Synligt lärande, som krasst uttryckt slår fast att även dålig undervisning fortfarande är undervisning, och att alla – A L L A – pedagogiska metoder således ger positiva studieresultat så länge eleverna som undervisas har en puls.

”Demokratiskt kapital”

Frågan vi bör ställa oss är därför inte om en modell ger positiva resultat. Det är nämligen ett fullständigt intetsägande påstående. Vi bör istället fråga oss hur starka dessa resultat faktiskt är i jämförelse med andra metoder. Här tillhandahåller Caroline Willaume inga meningsfulla insikter.

Just i fallet med ”No excuses”-modellen ställer jag mig dock även undrande till vad metodens införande skulle kosta det svenska samhället i form av demokratiskt kapital.

Alla pedagogiska metoder ger positiva resultat så länge eleverna har puls

Jag är villig att leka med tanken att modellen faktiskt skulle vara högeffektiv ur ett inlärningsperspektiv – jag placerar mig i Caroline Willaumes fantasivärld för en stund och bara låtsas att det är så, men är det bara för den sakens skull värt att inskränka elevers individualitet och självbestämmande på det sätt Caroline Willaume föreslår?

Helgar ändamålen verkligen medlen, givet att hennes förslag är i strid med svensk värdegrund, svensk lag, och med den svenska skolans mest grundläggande uppdrag: att fostra demokratiska medborgare och stärka deras motståndskraft gentemot auktoritära krafter?

Ola Nenzelius, gymnasielärare och lokalt skyddsombud, Kungälv

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

Vill du skriva en debattartikel på Vi Lärare?

Gör så här:

  1. Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort.
  2. Skicka helst texten som en Word-fil, och bifoga gärna ett högupplöst porträttfoto i färg (oftast duger en selfie tagen i bra ljus).
  3. Mejla texten till adressen nedan och skriv även ditt mobilnummer i mejlet ifall vi behöver diskutera texten.

Mejla till oss på: debatt@vilarare.se

LÄS ÄVEN:

”No Excuses Sverige är en propagandakampanj”

Maria Wiman: Det här är ”no excuses” – för våra politiker

”No excuses – vem ska genomföra planen?”

Wiman: Jag skulle vilja ha en Excuses-skola i stället

Fohlin: Det auktoritära smyger sig in i skolan