Kritiken: ”Elevsynen tvingar mig se eleverna som offer”

Elevsynen i den svenska skolan är en dikotomi.

Å ena sidan beskrivs eleven som i princip oförmögen. ”Barn gör rätt om de kan” upprepas som ett mantra inom elevhälsan runt om i landet, nästan alltid utan någon djupare reflektion. Om eleven inte gör som förväntat beror det på bristande förmågor, omständigheter, diagnoser, stress, fel bemötande, fel krav, för höga krav, fel tonfall, dålig relation med läraren – ja listan är lång. Ansvar är ett ord vi undviker till varje pris.

”Vågar knappt”

Floskler likt ”barn gör rätt om de kan” reducerar elever till små varelser helt utan agens och eget ansvar. Har eleven dyslexi vågar jag som lärare knappt uppmana eleven att själv läsa texten i stället för att reflexmässigt sätta på uppläsning. För hen ”förmår sig inte”. Har eleven svårt att komma igång anses det inte orimligt att jag som lärare ska skriva åt eleven – de kallar det för ”skrivstöd”. 

Den här specialpedagogiska elevsynen tvingar mig som lärare att se på eleven som ett offer i varje klassrumssituation.

”Får tacka ja eller nej”

Men å andra sidan förväntas samma elever vara utomordentligt kompetenta beslutsfattare med förmågan att se på sig själva utifrån ett metakognitivt perspektiv. Eleven ska ju ha inflytande. Få välja. Ta ställning. Eleven får rent av tacka ja eller nej till stöd. Eleven som inte förmår sig att varken läsa eller skriva själv anses emellertid kunna fatta beslut om särskilt stöd. Här uppstår en intellektuell kortslutning.

Vi har byggt ett (skolmarknads)system där eleven – tillsammans med vårdnadshavare – erbjuds ta ställning till särskilt stöd. Det mest avgörande är därmed inte vilket stöd som fordras eller vilket stöd som professionen bedömer som nödvändigt.

Det är här dikotomin blir absurd. Antingen är eleven i behov av struktur, ledning, och stöttning – eller så är eleven en suverän beslutsfattare med full insikt i sitt eget lärande (och om så är fallet, borde den också kunna ansvara för att – ptja, säg – skriva för egen hand).

”Ansvarsbefriade zombies”

Skolan kan inte behandla elever som ansvarsbefriade zombies och samtidigt lägga avgörande utbildningsbeslut i deras händer. Vi kan inte som nu både se på eleven som inte kompetent nog och samtidigt lägga ansvaret för stödinsatser hos samma elev.

Det måste vara möjligt att säga:

• Nu ska du ha färdighetsträning med speciallärare i sex veckor. Punkt.
• Nu behöver du en annan undervisningsmiljö för att kunna lyckas. Punkt.

Inte för att straffa. Inte för att vara elak. Utan för att det är vad eleven behöver för att kunna lära.

Skrota skolmarknadsexperimentet

Vi vet alla att skolan behöver mer resurser för att kunna ge stöd till alla elever. Men när skolan faktiskt gör det den ska och ger särskilt stöd är det helt uppåt väggarna tokigt att barn (som äter chips till frukost) själva får tacka ja eller nej till stödet. Det är inget erbjudande - det är en lagstadgad rättighet.

Skolan måste återta sin auktoritet, och vi måste givetvis skrota hela skolmarknadsexperimentet där elev är kund – genast.

Ulrica Björkblom Agah, lärare, fackligt ombud och skoldebattör 

LÄS ÄVEN:

Filippa Mannerheim: Lärarfientligheten blir inte större än så här

”Oroande trenden: Symbolpolitik för skolan”