Hemmasittare: ”Vi måste titta på systemnivå”

Hemmasittande elever beskrivs ofta som ett mysterium eller ett misslyckande. I själva verket är de ett kvitto på något helt annat: att skolan är byggd utifrån antagandet att alla elever fungerar likadant. Så länge skolsystemet utgår från en norm som bara vissa barn klarar av, kommer andra att slås ut.

I dag garanterar skollagen rätt till utbildning, men inte rätt till en fungerande lärmiljö. Elever förväntas klara högt tempo, stark ljudmiljö, kognitiv överbelastning och pedagogiska metoder som förutsätter stresstålighet, simultankapacitet och social uthållighet. För många elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer är detta direkt skadligt. 

Anpassningar sätts ofta in sent och först efter diagnos. När skolans utformning inte är rättslig reglerad, skapas i praktiken lärmiljöer som många barn aldrig kan möta utan att gå sönder.

”Elever går in i överlevnad”

I många klassrum är kravnivån sådan att vissa elever går in i överlevnad redan före lunch. När dessa elever till slut inte längre klarar att gå till skolan görs frånvaron till deras ansvar – eller familjens. Det är bakvänt.

I alla andra delar av samhället är logiken självklar: om en arbetsmiljö gör människor sjuka är det systemet som ska förändras. Samma princip måste gälla i skolan. Hemmasittande uppstår inte för att barn saknar vilja, utan för att skolans struktur, tempo och styrning inte är neurokognitivt tillgängliga.

Vi behöver därför flytta fokus från individåtgärder till systemdesign. Skolan måste vara juridiskt skyldig att erbjuda lärmiljöer som är tillgängliga i fråga om ljud, tempo, kognitiv belastning och kravmatchning.

”Anpassningar en grundnivå”

Anpassningar ska vara en självklar grundnivå – inte ett särskilt stöd. Stöd ska kunna ges tidigt, utan krav på diagnos. Undervisning måste dessutom kunna organiseras flexibelt: nivåbaserat, ämnesvis och med möjlighet till distans eller hybridlösningar när så krävs.

Vid långvarig skolfrånvaro bör utgångspunkten vara att något i systemet brister. Det är skolan som först ska utredas – inte eleven. Närvaro ska vara ett mål, men aldrig ett villkor för att få lära.

Detta är inte bara en elevfråga. Det är också en arbetsmiljöfråga för lärare. Och det är en rättssäkerhetsfråga för varje barn som idag riskerar att pressas bort från utbildning de egentligen har rätt till.

Det är systemet som misslyckas

Det som krävs nu är politiska beslut som gör tillgänglighet till lagkrav och huvudmän som tar ansvar för att förebygga – inte bara hantera – skolfrånvaro. Men det kräver också att vi som profession vågar säga det uppenbara:

Så länge skolnärvaro säkras genom att barn pressas tills de går sönder, är det inte barnen som misslyckas.
Det är systemet.

Annika Hansson, förälder till barn med NPF, Stockholm

LÄS ÄVEN:

"Tre saker som räddar skolan, utan akutstyrkor”

Skolfrånvaro: ”Barn blir brickor i ett maktspel”

Kritiken: ”Elevsynen tvingar mig se eleverna som offer”

”Psykisk hälsa på schemat – vad ska bort i stället?”

Föräldern: ”Skolplikt inte samma som skolframgång”