Lärare på liv & död

Från sjunde våningen ser han Botaniska Trädgården där nedanför Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där, nära hiss H, har Andreas Noreen sitt kontor och sitt klassrum. Men arbetsplatsen är större än så.

Jag ser det som att jag lånar eleverna av deras olika hemskolor.

Han är klädd i gympadojor av ett tyskt välkänt märke. Han bär vita sjukhusbyxor och en lila blus eller tunika. Färgen på tunikan anger att han är sjukhuslärare, en av de tretton som verkar i Göteborg fördelade på sex olika arbetsplatser.

I tretton år jobbade han som högstadielärare innan en tjänst dök upp på barn- och ungdomspsykiatrin som sjukhuslärare på Drottning Silvias barnsjukhus på Östra sjukhuset i Göteborg. Intresset för psykologi fanns där sedan länge, han hade läst psykologi på universitetet redan innan han började på lärarutbildningen. Han kände att kombinationen psyke och lärande nästan var som skräddarsydd för honom. Men det var också en tuff värld han mötte.

– Där jobbade jag mycket med elever som var suicidala eller självskadande och som hade en väldigt svart syn på sin egen framtid. Jag fick anstränga mig oerhört mycket för att mobilisera kraft, lust och glädje oavbrutet, för där fick du inte ha en dålig stund på jobbet. Det fanns inga marginaler, säger Andreas Noreen om jobbet inom psykiatrin.

Han och hans kollegor hjälptes åt, debriefade varandra som han uttrycker det och det fanns även en extern handledare som fick dem att sätta ord på sina upplevelser, på det de kände och tänkte. De skulle inte ta med sig funderingarna hem.

– Oftast funkade det jättebra, men ibland räckte det inte riktigt och efter sju och ett halvt år där var min hink överfull, konstaterar Andreas Noreen.

När han väl kom tillbaka efter det han kallar för både en time out och en dikeskörning, bytte han arbetsplats till Sahlgrenska universitetssjukhuset ett skruvat stenkast från Slottsskogen i Göteborg.

– En bra dag nu har jag kanske 90 procents batteritid, brukar jag tänka. Men en dålig dag kroknar jag ganska tidigt på kvällen. Jag träffar så mycket folk så när jag väl stämplar ut vill jag ibland bara sitta på en stubbe i skogen och titta på ingenting, säger Andreas Noreen.

Nu arbetar han med fysiskt sjuka elever som ”i grund och botten vill sin egen framtid”, som vill överleva. I hans uppdrag ingår att undervisa elever från årskurs ett upp till och med gymnasiet. Tillsammans med hemskolan skräddarsyr han individanpassad undervisning, ibland blir det bara ett lektionspass, ibland ett helt läsår. De flesta av hans nuvarande elever går på högstadiet och gymnasiet men det ändras hela tiden. Två gånger varje dag går han en runda på sjukhuset för att faktiskt leta efter elever. Men av de 120 avdelningarna på Sahlgrenska är det fem-sex avdelningar där de flesta av hans elever vårdas.

– Jag ser det som att jag lånar eleverna av deras olika hemskolor. Jag utför det deras lärare skulle ha gjort om eleverna varit kvar i skolan. Målet är att man ska kunna hålla så jämna steg med sin egen klass som möjligt, förklarar Andreas Noreen som från början är SO-lärare. 

Visst kan han sakna att ta egna initiativ, precis som han kan sakna dynamiken och växelverkan i en helklass. Nu är det mycket en till en-undervisning som gäller och många av lektionerna sker vid sjuksängen. Dessutom påverkar elevernas dagsform undervisningen. Ena dagen kan ”formen vara på topp” och nästa dag är eleven utslagen eller har fått en reaktion av något slag.

– I den här näringskedjan är vården överordnad och då är jag ett komplement till vården. Här är varje dag som att börja om på nytt och det handlar om att improvisera och balansera på en slak lina, säger Andreas Noreen.

Han poängterar att han inte hade hanterat det här uppdraget för 22 år sedan när han var nyutexaminerad lärare. Han menar att det krävs både erfarenhet och trygghet och att man som lärare inte får ha något prestigetänk.

– Jag får vara beredd på att kliva in på låg- och mellanstadienivå och jag behärskar inte alla ämnen, alla kurser. Där får jag vara ödmjuk i dialogen med eleven, vårdnadshavare och hemskolan. Sen är det också skillnad på att undervisa och handleda, tycker Andreas Noreen.

Undervisa, det kan han göra i de ämnen han är behörig och utbildad i, samhällskunskap, religion, historia och geografi, men i de övriga ämnena handlar det mycket om handledning, om att ställa sokratiska frågor till eleverna: ”Hur tänkte du nu?” eller ”Vad händer om du gör så i stället?”. Andreas Noreen har också möjligheten att konsultera sina sjukhuslärarkollegor eller andra lärarkompisar eller kanske läraren från elevens hemskola.

Mest tid får han med de elever som är sjukast, de som har cancer eller är med om komplicerade organtransplantationer. Men i de flesta andra fallen rör det sig om två–tre dagar.

– Det finns inte plats på avdelningarna, före corona, så patienterna skickas hem väldigt tidigt. Det kan jag önska, att de fick vara kvar längre, att de fick bygga upp lite styrka. Då hade jag också kunnat göra ett grundligare skolarbete. Men för eleverna är jag ett fönster ut mot vardagen, mot det normala. Det hoppet det innebär, det kan man inte mäta i pengar, menar Andreas Noreen.

Just nu ser han fram emot nästa termin och den nystart han hoppas på då. På grund av coronakrisen görs mycket färre vanliga operationer och allting som inte är akut, skjuts på framtiden. Det gör att han har färre elever att arbeta med.

– På intensivvårdsavdelningen är det ju mer av en krigszon, där är det allt annat än sparlåga så vår verksamhet representerar det normala läget som ska träda in efter corona. Eleverna måste fortfarande läsa, skriva, räkna och analysera, även efter pandemin, säger Andreas Noreen.

Men alla hans elever överlever inte och han menar att det inte går att värja sig då, det går inte att gardera sig.

– Man ska försöka förhålla sig professionell, inte minst i kontakt med de anhöriga. Men om man inte blir påverkad av det, då är man inte människa. Samtidigt får jag inte gräva ner mig, för då klarar jag inte nästa elev eller nästa dag, understryker Andreas Noreen som poängterar vikten av att kunna prata igenom det som hänt.

– Det är inte bara att svälja och gå vidare. Man måste bearbeta sina upplevelser!