Wiman: ”Dagens slit och släng med lärare känns igen från 1800-talet”

På Vallby friluftsmuseum i Västerås kan man titta på Råsbo byskola från 1877. Det är en himla gullig liten byggnad i rödmålat trä. Därinne finns en stabil kamin, en rejäl kateder, en orgel och bänkar med plats för 15 barn. I direkt anslutning till skolan, ja bara på andra sidan väggen faktiskt, finns lärarinnans bostad. Där hade hon ett praktiskt litet rum med bord, kakelugn och bäddsoffa.

Som lärarinna var man naturligtvis ansvarig för undervisningens både teoretiska och praktiska ämnen, sex dagar i veckan. Ibland fick man också knäcka extra genom att undervisa på söndags­skolan och ringa i kyrkklockan. Man skulle förbli ogift och viga sitt liv åt pedagogiken. Det sägs att många lärarinnor upplevde att tillvaron i skolan var ganska otrygg. Det går till och med rykten om att lärarinnan Helene Schultze hade en skarpladdad pistol hemma som hon inte drog sig för att använda.

Bra på effektivisering redan då

Redan på den tiden var man alltså imponerande bra på att effektivisera. Lärarens pendlingstid togs helt snitsigt bort genom att hon flyttade in på skolan. Jag kan tänka mig att detta också förenklade vid sjukdom, man kunde ju mer eller mindre undervisa från sjuksängen. Likaså var det ju guldläge att nyttja frökens kompetenser i söndagsskolan och med tanke på att hon faktiskt var bosatt på skolan måste hon ju ha funnits tillgänglig veckans alla dagar och dygnets alla timmar, det vill säga nästan samma funktion som en modern skolplattform.

Lärarens fritid var det lite hipp som happ med och uppdraget var lite lagom löst i kanterna. Då som nu, intet nytt under solen.

Utanför skolan fanns en trädgård som skolfröken förväntades sköta tillsammans med eleverna. Jag kan inte låta bli att fundera på om lärarinnan i slutet av 1800-talet ibland stod där i trädgårdslandet med jord på knäna och funderade: ”Är detta verkligen mitt jobb?”

Lite som jag själv känner när jag ilar fram i korridorerna hela dagarna och gör så himla mycket annat än det jag egentligen är där för att göra.

Kanske kände sig lärarinnorna på Råsbo skola lika otillräckliga som vi?

Råsbo byskola var byggd för max 20 elever men gamla dokument visar att det ibland var så många som 27 elever inskrivna samtidigt. Jag kan nästan se framför mig hur lärarinnan skakade på huvudet så att den prydliga hårknuten skakade. ”Hur ska det gå”, kanske hon tänkte. Ja, lite som mina egna tankar snurrar i skallen. Dagligen funderar jag på hur många barn man kan trycka in i samma rum utan att det blir hälsovådligt. Kanske kände sig lärarinnorna på Råsbo skola lika otillräckliga som vi?

Var det likadant på den tiden?

Skolans fönster hade målats mörka nertill för att inte barnens ystra blickar skulle drömma sig bort till livet utanför. Redan då pysslade man alltså med snillrika anpassningar för att avgränsa. Jag undrar hur det var med bläckhornen och hartassarna. Fanns det tillräckligt så att det räckte till varje unge? Eller satt fröken uppe i stearinljusets sken om kvällarna och tillverkade egna griffeltavlor?

Ibland hör man att det fanns en annan respekt för läraryrket på den tiden. Men jag som sitter här på andra sidan millennieskiftet börjar tvivla på om det är sant. Det känns som att det var lite slit och släng med lärare redan då.

• Tummen upp: Våren! Den kommer nu!
• Tummen ner: Att regeringen stryker förslaget om att även friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen är så dumt att klockorna stannar.