Billiga lösningar som lyssneläsning räddar inga elever
Krönika ”Utmaningen i svensk skola är inte om elever lyssnar eller läser – det här handlar om ett systemhaveri”, skriver Sara Bruun.
Otaliga är gångerna jag mött elever som varken kan eller vill läsa – och inget speciallärarstöd finns att få. Läraren står ensam inför 25–30 elever och förväntas lösa situationen.
På högstadiet tas läsförmågan för given. Men verkligheten är en annan.
När speciallärarstöd saknas blir lösningen ofta att elever får lyssna på texter istället för att läsa. ”Lyssneläsning” framställs som räddningen och nödvändigt.
Jag menar att undervisa om läsning och att få lära sig läsa aldrig får ersättas av lyssning. Tyvärr blir ”lyssneläsning” i skolan en billig och kosmetisk lösning på ett mycket större systemfel.
Det handlar om systemhaveri
De senaste dagarna har en debatt om läsning blossat upp igen. I Svenska Dagbladet (3 maj) försvarar några debattörer ”lyssneläsning” och påstår att skolministern är ute på hal is. De menar bland annat att:
”Kritiken mot lyssning bygger på missförstånd och en förenklad syn på vad läsning är. Vi har möjlighet att skapa en skola där alla ges förutsättningar att lyckas, där texter i olika format ses som en resurs och en rättighet – inte ett hot.”
Utmaningen i svensk skola är inte om elever lyssnar eller läser. Grundproblemet är att alldeles för många barn aldrig får chansen att lära sig läsa ordentligt från början.
Det här handlar om ett systemhaveri:
- Lärarutbildningarna serverar ett ”smörgåsbord” av metoder istället för att tydligt visa hur evidensbaserad läs-och skrivundervisning lärs ut
- F–3-lärare saknar ofta utbildning i evidensbaserad läs- och skrivundervisning (phonics).
- Åk 4–6 lärare förutsätter att elever kan läsa i årskurs 4, men saknar ofta kunskap att haka i läs-och skrivundervisningen från åk 3.
- Kunskap om hur man undervisar flerspråkiga elever saknas. Andraspråkselever måste parallellt lära sig ordförråd, grammatik och textstruktur. Dessa grunder bör de flesta barn som lär sig läsa och skriva på sitt modersmål ha med sig när de kommer till skolan.
- Klasstorlekarna på grundskolan är orimliga. Klasser är ofta ca 25–30 elever – och halvklassundervisningen på lågstadiet är nedskuren.
- Speciallärarstödet är långt ifrån tillräckligt.
- Många elever kommer till åk 7 med så bristande läsförmåga att de inte ens kan läsa undertexten på TV eller ta till sig läromedelstext
Det blir en fara för hela vårt demokratiska samhälle.
Frustrationen över ovanstående och att ingen hjälp fanns till eleverna i min dåvarande klass där cirka 15 elever av 28 hade en läshastighet motsvarande lågstadiet gjorde att jag tog fram modellen ”Intensivläsning i helklass”. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att det skulle sprida sig som en löpeld över landet.
Det är inget annat än sorgligt att det har gått så långt att det behövs en sådan modell. Att så många ungdomar i Sverige inte har förmågan att avkoda och inte ens hinner läsa text på tv, än mindre ta till sig läromedelstext eller lärarens powerpoint riskerar leda till utanförskap och blir i förlängningen en fara för hela vårt demokratiska samhälle.
Tillåt mig småle
Vi vet att det för många elever är väldigt jobbigt och ansträngande att lära sig läsa ordentligt. Det kräver att hjärnan är ”påkopplad” och att du är fokuserad, något som många elever har svårt för idag. Betty Tärning, kognitionsforskare vid Lunds universitet, förklarar tydligt i podden I hjärnan på Louise Epstein att:
”När vi läser med ögonen tvingas olika delar av hjärnan att samverka med varandra på ett sätt som de inte brukar göra. Att lyssna på text är däremot betydligt mindre krävande”.
Debattörerna i SvD menar bland annat att eleverna ”behöver utveckla metakognitiv insikt, det vill säga en förståelse för när det är mest hjälpsamt att lyssna, när det är mest effektivt att läsa och varför”. Tillåt mig småle. Elever på högstadiet tar i nio fall av tio den väg som erbjuder minst jobb.
Krav på skolan istället för på sitt eget barn
Den förälder som läser artikeln i SvD, där lyssna och läsa likställs, riskerar att uppfatta ”rätten” att lyssna istället för att läsa som en sanning. Det är enklare att ställa krav på skolan om att eleven ska lyssna istället för att ställa krav på sitt eget barn att det ska kämpa med läsningen.
Jag vill poängtera att självfallet måste elever med dyslexi ges full tillgång till hjälpmedel, få lov att lyssna för att lära och stöd för att utveckla sina kunskaper.
Det är en utmaning för oss lärare när det specialpedagogiska perspektivet blir den norm som förväntas gälla för alla elever och det gäller inte bara frågan om läsning.
Skolministern är på rätt väg
Skolan, lärare och föräldrar får trots allt inte ge upp utan måste fortsätta se till att eleverna läser. De måste inspireras till läsning, av läsande förebilder, lockande böcker, engagerade skolbibliotekarier och lärare som utmanar dem med skönlitteratur och faktatexter. När de sedan har lärt sig både avkoda och förstå vad de läser, då är det inget problem längre om eleven väljer att lyssna på en bok istället för att läsa. Själv lyssnar jag nästan varje dag, men jag kan redan läsa!
Jag menar att skolminister Edholm är på rätt väg. Det är en lång väg att vandra, men viktigast av allt är att aldrig ge upp.
Att ge upp läsningen är att ge upp om ungdomarna och framtiden.
LÄS MER:
Larmet: Så fördjupar lyssneläsning läskrisen
Skolministern dömer ut lyssneläsning: ”Vi lurar barnen”
Här har lyssneläsning blivit en icke-fråga
Debatt: ”Lyssneläsningens storhetstid är över”
Forskaren: ”Lyssneläsning” får aldrig ersätta riktig läsning i skolan
