Högre måluppfyllelse betyder egentligen sänkta krav
Krönika ”När det pratas om måluppfyllelse så menas egentligen att lärarna sätter för låga betyg, bedömer för hårt – eller att de är usla på sitt jobb”, skriver HP Tran.
Då och då händer det att man sitter i diverse möten för att diskutera elevernas resultat och betyg. Oftast är dessa möten inbokade i början eller i slutet av terminen. Det händer också att man har dessa möten på studiedagar eller under junidagarna efter att man har släppt eleverna på sommarlov.
Då ska det nämligen diskuteras måluppfyllelse. Rektorn, specialpedagogen, förstelärarna eller någon från elevhälsan har en proffsig powerpoint som visas på den stora skärmen. Man tittar på diagram, staplar, andelar, procentsatser och analyserar resultat.
Hur många blev godkända? Hur hög var andelen godkända det här läsåret jämfört med året innan? Och året innan det? Hur ser det ut om vi analyserar resultaten efter kön? Varför presterar flickorna si och pojkarna så? Vad händer i matematiken? Varför blev 90 procent av eleverna godkända på bilden men endast 40 procent klarade svenskan? Hur kommer det sig att 65 procent av eleverna fick godkänt på idrotten? Sitt i par, i tvärgrupper, i ämnesgrupper, i arbetslag och diskutera. Återsamling om en kvart. Passa på att ta en kaffekopp på vägen.
Dans mellan lärare och skolledning
dans mellan lärare och skolledningSå där håller vi på varje år. En tröstlös, frustrerande och obekväm dans mellan lärare och skolledning. Vems är felet till att det ser ut som det gör? Lärarna pekar på de yttre faktorerna, på besparingar, nedskärningar, hög arbetsbelastning, elevunderlaget, socioekonomiska faktorer och sådant som man inte kan rå över.
Skolledningen säger: ”Vi har de elever vi har och vi får arbeta med de förutsättningar som råder. Mer kan vi inte göra.”
Politikerna säger: ”Skolorna behöver bli bättre på att hitta rutiner för hur man ska arbeta med elever som inte når målen.”
Facket säger: ”Lärarna hinner inte med sitt uppdrag och besparingarna gör att arbetsbelastningen blir för hög och arbetsmiljön ohållbar.”
På mötena: ”Vi måste prata mer om måluppfyllelsen.”
Ingen vågar säga vad som menas
Alla vet vad som egentligen menas, men ingen vågar säga det. När skolledningen, skolområdet, förvaltningen, nämnden eller vilken instans det nu än må vara, pratar om måluppfyllelse så menar de egentligen att de tycker att lärarna sätter för låga betyg, bedömer för hårt – eller att de är usla på sitt jobb.
För när vi sitter där, på junidagarna, studiedagarna eller eftermiddagsmötena, finns det en underliggande påtryckning från samtliga inblandade att lärarna behöver sätta högre betyg. Vi säger att vi ”anpassar undervisningen” när det egentligen rör sig om att vi förenklar proven. Ribban ska inte sänkas, påstår man. Men den ska anpassas så att fler kan ta sig över den. Och de som inte kan ta sig över ribban skall få stöttning att ta sig över den. Kanske kan läraren putta över eleven?
”Bättre att fria än att fälla”
Lärarens betygsättning är ett myndighetsutövande arbete. Det är ett uppdrag som många av oss tar på stort allvar. Den överväldigande majoriteten av lärarkåren vill göra rätt och man vill sätta korrekta betyg. Men man vill inte heller underkänna sina elever. ”Det är bättre att fria än att fälla”, sa en kollega till mig en gång när det handlade om en elev som låg ”på gränsen”.
Var denna gräns ligger beror nog mycket på den enskilda läraren, huruvida hen är utvilad, är pigg och har orken att stå emot arga samtal och upprörda brev från besvikna föräldrar gällande betygsättningen.
Politiker, tjänstemän och skolledare vill fortsatt prata om måluppfyllelsen. Jag önskar att vi kunde prata mer om förutsättningarna och om lärares arbetsmiljö.
LÄS MER:
10 frågor och svar – om du utsätts för press om betyg
