Den senaste tiden har det skrivits mycket om nivågruppering och om det skulle kunna vara lösningen för att få med alla elever mot ett bättre lärande. I debatten lyfts nivågruppering ofta fram som ett svar på skolans komplexa utmaningar – inte minst när det gäller sjunkande resultat och ökade skillnader mellan elever.

Samtidigt har nivågruppering under lång tid närmast varit ett tabu. Ändå hör jag allt oftare hur lärare börjar ställa sig frågan om inte någon form av nivåanpassning faktiskt skulle kunna hjälpa elever i vissa sammanhang.

Jag har själv arbetat med olika former av nivåanpassning på lågstadiet. När elever till exempel ska skriva texter har jag ibland delat in dem i par eller grupper som befinner sig på ungefär samma kunskapsnivå. Detta för att kunna ge mer träffsäker stöttning.

Kollektivt lärande en stark kraft

När det gäller NO och SO har jag under korta pass arbetat i mindre grupper utanför klassrummet för att repetera eller förklara sådant jag sett att vissa elever ännu inte fått grepp om.

Jag har även använt mig av nivågruppering när det gäller problemlösning i matematik. Under en kort stund har några elever fått arbeta i en mindre grupp tillsammans med mig för att steg för steg reda ut olika strategier, medan övriga har fortsatt med uppgifter de redan behärskar. Därefter har vi samlats och delat olika lösningar i helklass.

Det kollektiva lärandet är en stark kraft i klassrummet. När elever får ta del av varandras tankar, strategier och resonemang händer något som inte alltid uppstår i mer uppdelade undervisningsformer. Det är där många elever växer – genom att lyssna på, jämföra sig med och inspireras av andra.

Under en skoldag kan man växla mellan undervisning i helklass och mer riktad nivåanpassning när det gynnar lärandet i just det momentet. Avgörande är att nivågrupperingar inte blir statiska, utan används medvetet och tillfälligt, utifrån undervisningens syfte.

En sådan flexibel undervisning, där individanpassning används ibland, men inte alltid, förutsätter tydliga strukturer i helklass. För att kunna plocka ut mindre grupper krävs att resten av klassen kan fortsätta arbeta självständigt och tryggt. I praktiken förutsätter detta ofta att man är två lärare i klassrummet.

Måste avdramatiseras

Det behöver också vara odramatiskt att bli utvald oavsett om man får extra utmaning eller extra stöd och det är inget som ska uppfattas som konstigt.

Särskilt i lågstadiet menar jag att vi behöver lägga stor vikt vid att öva formen: att träna eleverna i att samspela, lyssna och arbeta tillsammans. Det är färdigheter som inte uppstår av sig själva, men som är avgörande för att undervisningen ska fungera över tid.

Nivågruppering kan vara ett verktyg – men aldrig det enda. Det kräver struktur och eftertanke. Och framför allt kräver det en undervisning där både individen och kollektivet får ta plats.

I en skola som är till för alla måste undervisningen rymma både olikhet och gemenskap – utan att någon fastnar i ett fack. 

Tobias Israelsson är 1–7-lärare och ”Rörligt stöd” i Jönköpings kommun.