Erik Stenkula: I ett framgångsrikt arbetslag håller ni inte alltid med varandra
Krönika I ett riktigt framgångsrikt arbetslag vågar alla medlemmar ta risker. Det är alltså inte genom att alltid klappa varandra medhårs ni svetsas samman, skriver Erik Stenkula.
Jag fördjupar mig i begreppet psykologisk trygghet, som blivit alltmer aktuellt i förskolan och upptäcker något som gör mig lite glad. Det handlar nämligen inte nödvändigtvis om vem i ditt arbetslag som har störst käft och är världsmästare på att slicka uppåt. Och för er barnskötare som ibland tjuvläser mina krönikor: handlar den ens om vem som har högst antal högskolepoäng?
”Hoppsan Kerstin” utbrister nu den förskollärare som verkligen är vän av ordning. Är det inte så vi lärare fortfarande ska leda undervisningen för våra knattar, faktiskt ansvara för det pedagogiska innehållet, planeringen och sedan utvärdera allt? Är det inte vi som ska se till att bocka av vartenda mål i läroplan innan ungarnas femåriga vistelse på förskolan är över?
Jodå. Men hur ser samarbetet med ditt arbetslag ut? Piskar du dem hårt?
Att hålla truten ger fördelar till en början
Här kommer det intressanta. I ett riktigt framgångsrikt arbetslag vågar alla medlemmar ta risker. Det är alltså inte genom att alltid klappa varandra medhårs ni svetsas samman.
Men hör här. Det är mänskligt att välja den bekvämaste vägen. Vi underskattar gärna fördelar som kanske kommer först imorgon och överskattar i stället måhända värdet av det som ligger alldeles inom räckhåll.
Alla vet att tordas ta plats i en ny grupp är läskigt. Du kan ju få bannor om du säger vad du faktiskt tycker. Att hålla truten ger dig en fördel direkt. Din nervositet släpper. Men tänk om det du ändå hade mod att uttrycka, gror i din kollegas skalle, så pass att hon en vecka senare tar tillvara det och ger dig all kredd?
I ett psykologiskt tryggt lag har alla en god förmåga att mentalisera. En del skulle säga att det finns en anledning vill varför vi fötts med två öron men bara en mun. Hos er är det enkelt att reflektera över varandras tankar och känslor. Ni är genuint nyfikna på fler avsikter och idéer än era egna. Lite som när ungar förvånat undrar: ”Ser du inte att de här två stenarna är en anka?”
Vågar du säga ”stopp”?
Nu är varken din chef en flygledare eller du en pilot som svänger ut ett KLM-plan på en landningsbana på Teneriffa flygplats 1977 och strax ska lyfta. Men det är ett berömt exempel vad bristen på psykologisk trygghet kan orsaka. Tidspressen för oss på golvet i förskolan kan vara snarlik, precis som den totala avsaknaden av psykologisk trygghet.
Det råder dimma. Du som KLM-pilot uppfattar att du fått klartecken från ledningen att lyfta. Irriterat avfärdar du andrepilotens invändningar som tolkat budskapet från flygtornet annorlunda. Inte törs hon fortsätta protestera när du drar i gång motorerna och accelererar rakt mot det Pan Am-plan som står startklart i den obefintliga sikten på samma bana. Att lägga ner sin avvikande åsikt gav andrepiloten omedelbar utdelning. Du slutade vara irriterad. Det var det viktigaste.
Jag menar att på den förskola där det finns utrymme för andras tankar föder det gärna gemensam kreativitet. Och där den får frodas gör det inte så mycket om din idé kraschar, bara du utvecklar din tanke något till nästa gång du prövar.
LÄS OCKSÅ:
Stenkula: Utan mina rutiner för återhämtning går jag under