Stenkula: Blandade åldersgrupper är egentligen orimligt

Ingen inom förskolan kan vara obekant med Eidevald. I dag är det fokus på Christian, docent i förskoledidaktik och gästprofessor i pedagogik, som nog snart sagt varenda förskollärare i det här landet suttit och lyssnat på.
När jag var nyexad på 1990-talet handlade det om hans mamma Gun, som drev förskolan HallonEtt i Jönköping, dit alla vallfärdade för studiebesök.

Jag vet inte hur Gun organiserade sina barngrupper, men jag har fastnat för något hennes son konstaterade på en av sina föreläsningar. Jag har anteckningarna här. Christian sa att det är större skillnad mellan en ettåring och en femåring i utveckling, än det är mellan en sexåring och en som går i trean på gymnasiet. 
 
Varför har inte det budskapet fått större genomslag? För här står jag och leder en 1–5-årsgrupp igen. Det är elva år sen sist.

”Den läraren skulle gå itu”

Vilken lärarhögskola skulle ens få idén att utbilda någon till att jobba från förskoleklass ändå upp till trean på gymnasiet? Den läraren skulle ju gå itu. Och ingen redan existerande lärare går väl och drömmer om att uppdraget ska bli mer komplext än det redan är? 
 
I somras oroade jag mig över det där. Men nu har jag upptäckt något.
 
Blir den minsta parveln kvar här hela sin förskoletid har jag ju världens chans att bygga en relation. Jag har möjlighet att göra något som jag tycker är det mest meningsfulla med mitt uppdrag – att bekräfta honom i hans identitet – fullt ut. När han är fem kan jag påminna honom hur det var när han var två, om allt han lärt sig sen dess. ”Minns du?”
 
Jag känner mig lite som Baloo inför Mowgli på julafton. ”Jag ska lära han allt jag kan” ”Äta myror?” Jag vill verkligen försöka vara hans stöttepelare när han erövrar sin värld, bit för bit.

Får följa barnets utveckling

För får jag all denna tid med Mowgli lär jag antagligen också känna hans vårdnadshavare ordentligt. Är han deras första barn är de lika blanka som oskrivna blad. Att se målsmännen växa från Mowglis första ängsliga dag på introduktionen till hans sista dag innan sommarlovet, när han står fullfjädrad inför den hägrande förskoleklassen, kommer att vara en ynnest. Säkert kommer föräldrarna under dessa fem år utvecklas lika mycket som sin son. Vi kommer stå där alla tre och le så där fjantigt på Mowglis sista dag. ”Kommer ni ihåg?”
 
Men absolut, med Eidevalds sätt att se det kommer det vara omöjligt för mig att sätta Mowgli, som knappt är två, i samma samling som femåringarna. De äldsta kommer himla med ögonen när jag sätter i gång med en enkel rörelsesång. De yngsta kommer börja krypa omkring om jag erbjuder Kims lek.
 
Hur det än blir, när jag äntligen får sitta med bara Mowgli och hans jämnåriga har jag inget emot att en överordnad Bagheera råkar kika in när jag förmedlar tvååringarna deras första lärospån, trots att den svarta panterns tanke lyser över hela hans ansikte: ”Nåja, det går väl ganska fort”. För innan dörren slår igen, hinner jag rycka tag i hans svans och hojta: ”Kom an, katten, det svänger ju”.

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir

Stenula: En förskollärares arbetsdag är ett Super-G-lopp

Uppmaningen till regeringen: Skrota titeln ”förskollärare”

Läraren i förskolan: När blev föräldrarna våra fiender?

Lyssna på Förskolan här: