Sara Agné: Jag kastas mellan hopp och tvivel om vårt yrkes framtid

Det har varit en iskall vår. Slutet av maj nu och ändå känns vindarna precis som i mars, eller november. Det har gått ganska precis ett år sedan jag blev besviken i Fatbursparken på Södermalm i Stockholm. Sedan dess har samhället berikats med dokumentärfilmen ”Det omätbara – utan omsorg stannar allt” av Nils Petter Löfstedt i vilken tittaren närgånget och finstämt får följa personer inom vård och omsorg i deras slitsamma men också oerhört komplexa profession. Jag grät knappt två minuter in i filmen när jag såg den på premiärvisningen på Maximteatern i november förra året. Det är starkt att plötsligt bli speglad. Dessutom har Emma Holtens bok ”Underskott” kommit ut på svenska och nyligen var hon gäst i P1:s Söndagsintervjun där hon pratade kunnigt och engagerat om omsorgens omätbara värde.

Hoppfullt för omsorgens arbetare

Att filmen och boken har fått mycket uppmärksamhet känns hoppfullt för oss som är omsorgens arbetare. Några gånger under det gångna året har jag till och med vågat snudda vid tanken att kanske är det nu samhället börjar få upp ögonen för det vi sett och kämpat för att nå ut med i decennier nu, ni vet det om att framtiden börjar i förskolan och att utan den stannar Sverige.

Men jag har också känt något annat under året som gått, något vagt gnagande. Det kan ha börjat med när Jan Kjellin skrev en tänkvärd kommentar på Facebook till en artikel i tidningen Förskolan om förskollärares planeringstid (19 februari 2025): ”Som jag ser det är ett centralt dilemma att verksamheten fortskrider även utan planeringstid … Jag skulle med andra ord behöva få mer konkreta exempel på vad det betyder att ’sätta ner foten’ och INTE lösa det ...” Och jag vet att det gnagde till rejält när en bekant delade en fråga hon fått på sociala medier: ”Varför hatar förskollärare föräldrar? Varför vill de inte ha barn i verksamheten?” Senast gnaget gjorde sig påmint var när jag följde kommentarsfältet hos Sveriges Lärare, efter att det nya avtalet gått i lås och medlemmarna rasade på sitt eget fackförbund.

Står här och demonstrerar igen

Fast egentligen startade det långt tidigare än så, någon gång under de 20 år jag stått på förskolegolv i Stockholms stad och harvat på. Successivt, genom erfarenheter som läggs på varandra. Upplevelser av förändring i uppdrag och förutsättningar, men också i samhällets förväntningar på verksamheten.

Slutet av maj nu, ja, och jag står plötsligt på Mynttorget i Stockholm och är besviken igen. Ett år sedan sist och nu är det Förskoleupprorets ledningsgrupp som lagt ner tid och energi på att organisera en ny manifestation under parollen #pressatläge. Efter året som gått, hoppet jag lyckats få upp, vågade jag nästan tro att något ändrats, att människor börjat vakna till liv och att det skulle bli annorlunda den här gången. Men när vi samlas vid Raoul Wallenbergs torg kan jag ganska snabbt konstatera att om vi var 500 personer vid Fatbursparken förra året kanske vi är 200 nu, om ens det.

Talen får tårarna att rinna

Hoppet sjunker men vi gör det vi ska ändå, såklart: skriker oss hesa, klappar och tjoar så gott vi kan. Funktionärerna med megafoner leder oss: Vad vill vi ha? Mindre grupper! När? Nu! När? Nu! När, när, när? Nu, nu, nu! Och när teknikstrul stoppar talarna från att börja prata sjunger vi gemensamt om och om igen: We’re not gonna take it, no we’re gonna take it, anymore! Den här kampen är verklig för oss som är här även om vi är för få och när teknikstrulet är löst och talarna är i gång så kommer mina tårar igen. Stilla fuktar de mina kinder samtidigt som jag lyssnar på Katrin Nörthen och Anki Jansson, aktiva förskollärare och ansiktena utåt för Förskoleupprorets ledningsgrupp. Jag gråter för att deras ord hade kunnat vara mina, men också för att de så enträget fortsätter kämpa för förändring trots att för få kollegor dyker upp varje gång och politikerna verkar fortsätta precis som vanligt i sina parallella låtsatsliv år efter år.

Är splittring vårt problem?

Folk huttrar på Mynttorget nu, trots att det är i slutet av maj. Jag tänker på kommentaren Jan Kjellin skrev, och på alla arga medlemmar i Sveriges Lärares kommentarsfält. Jag tänker på texter jag läst och samtal jag haft om förskollärares planeringstid och arbetsfördelningen mellan barnskötare och förskollärare. Den gnagande känslan kommer tillbaka när jag står där och ordet splittring dyker upp. Kanske är det vårt största problem? Att vi är en splittrad yrkeskår som inte riktigt lyckas enas om vad det är vi vill och hur vi ska nå dit. Vi lyckas ju inte ens samlas i två timmar en lördagsförmiddag för att skrika ut vårt budskap.

I min masteruppsats använde jag en metafor när jag målade upp en önskad bild av oss inom förskolan: som ett manetstim som rytmiskt rör sig i samma riktning. Ett stim kan bli kraftfullt tillsammans, men det kräver ett gemensamt ”flow”. Ensamma slemprickar som guppar runt åt olika håll i ett stort hav kommer aldrig kunna skapa förändring och en splittrad yrkeskår är sannolikt det mest ofarliga våra makthavare kan möta. Så vi hörs väl här i maj nästa år igen.

Om du skulle vara på plats i verkligheten då så leta efter min skylt, på den kommer det sannolikt stå: ”I can’t believe we still have to protest this shit”.

Sara Agné är förskollärare i Stockholm.

LÄS OCKSÅ:

Förskollärarna protesterar mot nedskärningar

Nya siffror på barngrupper: Här är de värsta kommunerna

”Kom igen, nu skapar vi en skapar vi en professionell storm”

”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”