Kan vi bara ta en stund och prata om barnens rättigheter att vara barn. Glöm bort allt ordbajs om barnkonventioner och hur barnen har inflytande, och blabla, som vi skriver så fint i våra tusen dokument som ingen någonsin läser.

Nu ska vi prata om barnens rätt till sin lek och var denna lek ska få plats. Förskolan är till för barnen, det tycker jag och det hoppas jag att alla som arbetar i förskolan också tycker. Därför ska förskolan fungera för barn. Den ska anpassas och utformas utifrån barnens behov.

Sociala medier svämmar över av fina, vackra, inspirerande ”lärmiljöer”, som bara det är ett dumt ord, det är väl självklart att barn lär sig saker på förskolan, de lär sig saker hemma, i parken, när de äter middag, när de ser hur pappa och mamma tjafsar om vem som ska natta dem. Barn lär sig hela tiden.

Det borde heta lekmiljöer

Att sätta ett ”lär” i början på ett ord betyder ingenting för ett barn. Barn lär sig också genom att leka, det är ta mig tusan vetenskapligt bevisat. Därför borde vi genast börja kalla förskolans miljö för lekmiljö, barn ska leka, stå upp för barnens rätt till lek.

Och vet ni vad som händer när barn leker? Det blir stökigt. Jättestökigt kan det bli. För barn kan leka med allt, och de leker här och nu. Kreativiteten exploderar om barn får leka i en tillåtande lekmiljö. Där man får tänka fritt och bara vara.

Hur tillåtande är det med dessa fina iordningställda miljöer? Ni har alla sett dem, det finns massor av konton på sociala medier, det ena mer inspirerande än det andra. Välkommen in till oss, och alla vuxna bara ”Oooooh, aaaaah, wow, så vill jag också göra, var har ni köpt det där????” Lägg av och lägg ner. Vet ni vad jag tänker när jag ser dessa miljöer? Hur lång tid tog det att ställa i ordning det här? Vem gjorde det, och när? Och framför allt, var höll barnen hus under tiden? Och med vem? För vems skull? Och hur kan man leka här?

Barnen struntar i våra iscensättningar

Jag minns när jag jobbade på en förskola, på den förskolan lurade vi oss själva genom att säga att vi ”arrangerade” barnens lärmiljöer, egentligen så städade vi, men det lät bättre att säga arrangera, för det är lite mer ordbajsigt, och passar bättre i en verksamhetsberättelse, än att beskriva hur man städar hela tiden. I alla fall, vi hade arrangerat som bara den, sorterat alla olika klossar, plastbitar, snäckor, blabla, allt som man kan tänkas ha i ett byggrum för att det ska vara, inte bara inspirerande, utan också normkreativt och fräscht. Sååååå himla fint, gud vad nöjda vi var. Här skulle barnen verkligen kunna utvecklas och bli duktiga små medborgare.

Men barnen ville inte leka, förlåt, lära, som vi hade tänkt. De ville leka halloween och dela ut godis. Det tog tre sekunder, pang, så låg allting blandat mitt på golvet. Nä, tänkte vi, vad har ni gjort? Nu måste vi städa, förlåt, arrangera allting, igen. Var ju ingen som hann leka mer den dagen. Tog hela eftermiddagen att sortera om allting.

Miljön ska få vara rörig och tillåtande

Och visst, nu skulle man kunna komma med något snyggt som om att barnen lär sig av att sortera, se det matematiska i det, barnen lärde sig ta ansvar, och så vidare. Men det var inte det barnen ville, eller behövde, de ville leka. Utan att förstå det, så hade vi gjort barnens lärlekmiljö precis tvärtemot vad barnen ville ha, eller behövde. Barnens leklärmiljö ska prioriteras, den ska vara för dem, och den ska vara tillåtande, rörig, stökig och inte kräva så mycket underhåll. En bra förskollärare vet vad barn behöver, och det är inte färgsorterat Duplo.

Eva Lindström är lärare i förskolan i Stockholm. 

LÄS OCKSÅ: 

Eva Lindström: Fel att föräldrar ska sätta betyg på förskolor

Lindström: Lärare och barnskötare gör inte samma jobb i förskolan

Så skapar du lärmiljöer som främjar lek

Lindström: Bevare oss, nu flyttar tomtenissen in i förskolan

Lyssna på Förskolan: