Förr var vi inte helt olika pingvinerna i filmen ”Madagaskar”. Det var bara att le och vinka så var jobbet vårt. Nu är det arbetsgivaren som ler, skriver förskolläraren Erik Stenkula.

Vårens sista arbetsplatsträff var över, alla var på väg ut och jag skulle hoppa på bussen hem. Egentligen var jag inte bara på väg hem. Efter en evighet på samma förskola, var jag även på väg mot ett nytt jobb.

När alla gått, möter jag min chefs blick: ”Du tycker inte om mig, va?” säger han. Jag blir lite chockad av hans uppriktiga fråga. Vad ska jag svara? Han ljög i alla fall inte. Jag tröstar mig med att han nog inte var så vidare värst förtjust i mig heller. På det sättet var vår relation ömsesidig.

Jag kom att tänka på det när min vän Siri ringde. Hon hade precis avslutat en anställningsintervju och drog efter andan: ”Rektorn frågade hur jag såg på förskollärarens särskilda ansvar.” Den frågan hade hon aldrig fått förr, inte ens för sex år sedan, då hon satt i exakt samma sits. ”Vad är det jag inte vet om att leda målstyrda processer och ansvara för min undervisning?” undrade Siri upprört i telefonen.

Finns det ens några lediga tjänster? 

Siri och jag har känt varandra sen vi gick på förskollärarutbildningen ihop för 30 år sen. Efter det har vi hunnit avverkat två tredjedelar av våra arbetsliv. Genom åren har vi gått på en del anställningsintervjuer. Men hagelskuren av frågor hon fick över sig den här gången var något helt nytt, tyckte hon. Den fick både mig och henne att tänka på vilken ovan situation vi stod i.

Förr var Siri och jag inte helt olika pingvinerna i filmen ”Madagaskar”. Det var bara att le och vinka så var jobbet vårt. Trivdes man inte med sin chef var det enkelt att byta. Vad gör vi nu? 

Finns det ens några lediga tjänster längre? 1 000 förskolor i landet kanske är borta om två år. Arbetsgivaren har övertaget och ler.

Vi kan lätt konstatera att marknaden för oss som tycker det är uppfriskande att börja jobba på en ny förskola, säg vart femte år, är helt bortraderad. Paniken stiger. Det liknar undantagstillståndet under pandemin. Ingen fick resa någonstans. Jag satt en hel kväll och fyllde i papper på spanska bara för att få flyga till Barcelona. Jag bara måste i väg. Nu.

Läge att vässa sina verktyg

Ska jag alltså på samma sätt som jag då fick se till att hjälpligt lära mig ett nytt språk bara för att kunna resa bort nu vässa mina verktyg för att ro i land ett nytt jobb? Vad är det för särskilt jag och Siri ska se i våra målprocesser och vårt undervisningsansvar för att vi ska kunna slåss mot alla nyexaminerade om de få arbeten som finns?

Eller kan det vara så att utmaningen numera ligger på ett annat plan? Om jag och min chef hade varit mycket mer rädda om vår relation hade jag kanske blivit kvar på hans förskola ytterligare tio år? Vi kanske inte hade sett lika på allt, men ändå.

Är det nu du ska börja klappa gamla Bettan medhårs eftersom du inte alls kan vara säker på när er arbetsrelation tar slut? Börja se möjligheterna i det du faktiskt har? 

Erik Stenkula är förskollärare i Norrköping.

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Längesen det var så här svårt att få jobb

Förskollärarna: Vi får inga jobb

Färre barn i förskolan – 6 000 lärarjobb kan försvinna