Sara Agné: En dag på förskolan – ett liv

Jag skyndar mot skötrummet där ett barn väntat lite för länge på hjälp. Det är mitt i lunchen och jag behövde lämna de övriga sex barnen vid mitt bord ensamma med förmaningen att fortsätta äta, men jag vet att varje gång jag reser mig börjar de två som sitter närmast mig tjafsa om min rullpall och hela bordet kommer av sig.

På väg tillbaka till avdelningen, efter att ha torkat barnet, tvättat händerna och påmint barnet om att också tvätta händerna i stället för att leka med skummet från tvålen, så ringer det på ytterdörren. Det är en hantverkare som kommer för att fixa några dörrhandtag som krånglar, han frågar inte om han stör men däremot frågar han efter en stege. Jag hinner tänka: ”Har du inte med en stege om du nu behöver det?” samtidigt som jag ler mot honom och drar med mig en stol som får duga i stället, jag hinner inte gå till förrådet nu.

Hetsäter lunchen

Hantverkaren följer efter mig in på avdelningen. ”Vem är det, vad ska han göra?” börjar barnen helt rimligt fråga när vi kommer in i rummet där alla sitter vid sina matplatser vid borden. ”Vad heter han? Varför är hans hår så där? Vem är hans mamma?” Frågorna fortsätter komma, de gör ju alltid det. Jag förklarar att han ska hjälpa oss med handtagen på dörrarna och att det kanske kommer låta lite för han ska använda en skruvdragare, men att vi ska försöka koncentrera oss på vår mat.

Hantverkaren utför sitt arbete till synes i lugn och ro, tar sig till och med tid att avbryta mig och ge lite menlös information om handtagens mekaniska konstruktion och om inköpet av reservdelarna, samtidigt som en hel barngrupp som borde äta i stället tittar på honom. Jag har som vanligt hetsätit upp min mat redan innan jag skyndade till skötrummet men tjatar lite extra på barnen att inte glömma att äta också.

Avdelningens telefon plingar hela tiden

Det plingar i avdelningens telefon tre gånger under lunchen och jag tänker att vi kanske borde komma ihåg att stänga av ljudet innan vi äter för att slippa fler distraktioner, men släpper den idén för då måste vi ju också komma ihåg att slå på det igen. Jag får läsa sms:en senare och hoppas att det inte är något alltför viktigt, men innan jag tänkt den tanken klart har min kollega rest sig och gått fram till telefonen för att titta, hennes impulskontroll var svagare än min idag.

När vi går in på vilan en kvart senare är jag trött. Små barnkroppar kryper ihop och slappnar så småningom av och när allt blir lugnt för en kort stund kommer mina tankar: Varför verkar det helt omöjligt att förmedla vad arbetet på förskolan innebär för någon utomstående? Hur extremt intensivt och krävande det är att vara ständigt påkopplad och ha hundra olika slags mänskliga processer i gång samtidigt. Här beskriver jag några få minuter av en lunchstund, men arbetsdagen för både barnen och oss pågår i åtta timmar eller mer. En dag på förskolan – ett liv.

Ständigt påkopplad och beredd

Ibland tänker jag på våra kollegor inom äldreomsorgen, vi kan förstå varandra tror jag. Det är något särskilt att arbeta med de mest omsorgsbehövande vi har i samhället: våra yngsta och äldsta medborgare.

Även när jag sitter vid datorn och skriver handlingsplan för barn i behov av särskilt stöd, eller veckans lärlogg till vårdnadshavarna, så är jag påkopplad, redo att springa in till skötrummet som ligger vägg i vägg med arbetsrummet, för att hjälpa barnet som skriker ”fäääärdig!” utan att det når pedagogerna inne på avdelningen som är för många steg bort. Jag kan inte koppla bort barnen i min grupp även om jag behöver utföra andra uppgifter som också ingår i mitt arbete, för när jag är utanför gruppen uppstår ett tomrum. Mina kollegor gör sitt yttersta men de kan inte kompensera för att det saknas en person.

Inga superhjältar – helt vanliga människor

De kan inte fördubbla sig, inte jag heller, tyvärr. Trots att vi då och då kallas för superhjältar är vi bara helt simpla människor som försöker utföra vårt uppdrag. Det är ett väldigt komplext och omfattande uppdrag och just på grund av att det berör våra yngsta medborgare borde det hanteras för vad det är: vårt samhälles framtid. I stället hanteras det på motsatt vis, med konstanta budgetåtstramningar och så bristande förutsättningar att de flesta skulle tappa hakan om de fick en riktig inblick.

Men vi kämpar envist på. Och när vi larmar uppåt får vi höra att vi ska sänka ambitionerna och prioritera. Välja bort, förenkla, delegera. Men allt det spelar ingen roll! I en underfinansierad verksamhet med bristande förutsättningar innebär dessa ”åtgärder” många gånger att vi skalar bort sådant som egentligen ingår i vårt uppdrag. Vad finns kvar till slut? Av uppdraget, och av Sveriges framtid.

Politiker, var lägger ni fokus?

För vi kan skala av hur mycket som helst, men fortfarande står vi där med en överfull barngrupp, för många barn per pedagog, för många behov som behöver tillgodoses. Det är politikerna som behöver omprioritera, inte vi. De behöver begrunda var de lägger sitt fokus och hur de placerar våra gemensamma skattepengar.

De behöver enas om att förskolan måste lagas, noggrant och långsiktigt, genom att lyssna på expertisen på golven. Det är grundförutsättningarna i välfärden som ska prioriteras! Börja där, så kommer resten lösa sig sedan, genom samhällets yngsta som växer upp till kompetenta och ansvarskännande samhällsmedborgare. Ja, om vi får utföra vårt uppdrag alltså. Det ligger hos politikerna nu att se till att det blir så.

LÄS OCKSÅ:

”Våra kroppar tar stryk av styrsystemet i förskolan”

Agné: Forskarens ord vred om kniven i det redan slitna lärarhjärtat

Sara Agne: Vi blir allt fler som inte passar in i förskolan

Lyssna på Förskolan här: