Specialistbarnskötaren Frida Egardsson, barnskötaren Maja Bodin och Eva Lekebjer pratar mycket om tillvägagångssätt.
Så lyckas förskolan möta barnens ökande stödbehov
Mycket går att lösa om man tänker utanför boxen, anser Eva Lekebjer, lärare i förskola.
Fokus På Grillby förskola i Enköping ses en ökning av antalet barn i behov av särskilt stöd, och att få extra resurser är en utmaning. Men till skillnad från hos många andra fungerar vardagen bra, och barn i behov av stöd får just det.
LÄS ÄVEN: Lärarnas larm: Stödbehoven skenar i förskolan
Den stora förskolan i Grillby utanför Enköping stod klar hösten 2021. Här spenderar i dagsläget cirka 100 barn sina dagar tillsammans med ett tjugotal pedagoger. Den lantliga atmosfären och de stora ytorna är till gagn för dem alla. Men även på Grillby förskola märker personalen av ökningen av antalet barn i behov av särskilt stöd.
– Det har skett en enorm ökning de senaste åren, och behoven finns på många olika nivåer. Främst är det antalet barn med stora behov som har ökat. Men de får stöd hos oss, även om vi också känner att vi inte alltid räcker till. Vi har arbetat fram strategier som får det att fungera, säger Eva Leke-bjer, lärare i förskola sedan drygt tio år tillbaka.
Hennes speciella engagemang för barn i behov av särskilt stöd började för många år sedan då hon stötte på ett barn där traditionella metoder för att arbeta med exempelvis anknytning inte fungerade. Det krävdes mycket klurande för att få till en fungerande kontext för barnet men de gav aldrig upp. Eva Lekebjer insåg då att mycket går att lösa om man tänker utanför boxen.
– När vi till exempel började arbeta med bilder på barnets favoritsaker vid lämning i stället för att erbjuda en öppen famn eller en hand att hålla i, vände det, berättar hon som även lärt sig mycket om barn i behov av särskilt stöd genom att läsa på privat på fritiden.
Hon berättar att arbetslaget diskuterar mycket och benar i sin situation för att hitta rätt metoder. Bland annat har de slutat med rättvisetänket att alla ska ta hand om lika många barn.
– Om vi har tolv barn där två har svårt med intryck, exempelvis vid övergångar, så kan det vara en idé att en pedagog tar de två barnen och kollegan tar de andra tio. Ibland gör en sån fördelning att övergången blir bättre och lugnare för alla, säger Eva Lekebjer.
”Det gäller att hålla ut”
Arbetslaget ägnar även mycket tid åt att exakt identifiera vad som gör att barnet hamnar i svårigheter. När de sedan kommit fram till en strategi håller de fast vid den tills det är dags att utvärdera.
– Det gäller att hålla ut, oavsett om det verkar fungera eller inte för stunden, säger Eva Lekebjer.
Problem diskuteras även med resten av personalen på förskolan och de försöker tillsammans komma fram till lösningar. Flexibilitet, engagemang och öppenhet är en stor framgångsfaktor när det kommer till att hitta lösningar så att det fungerar bättre för barnen. Eva nämner matsituationen som ett exempel.
– Förskolan är byggd i två våningar och det är långt till den stora gemensamma matsalen. I personalgruppen diskuterar vi i detalj hur vi ska göra, vilken väg som är bäst att ta, om vi kan möblera om för att någon ska få sitta med ryggen mot en vägg, eller liknande. För att det ska fungera krävs att vi samarbetar. Det blir inte alltid perfekt men vi vågar alltid testa nytt, säger hon.
Viktigt att behålla lugnet när det stormar i barngruppen
Eva Lekebjer nämner också att många barn extremt lätt smittas av känslotillstånd runt omkring dem. Om en vuxen eller ett barn är upprört så sprider den känslan sig lätt och kan leda till affektutbrott.
– Det är naturligt att få hög puls och bli stressad om ett barn agerar utåt, men det är superviktigt att den vuxna håller sig så lugn och reglerad som möjligt. Barn behöver att den vuxna håller sitt nervsystem under kontroll eftersom barnets egna system inte är fullt utvecklat ännu, säger hon och tillägger att det är bra att släppa på prestigen, berätta för en kollega hur det känns och be om hjälp.
– Det är viktigt att man i arbetslaget kan bytas av vid svåra situationer, att man vågar be om avlastning, säger hon.
Hon poängterar att det absolut inte är lätt att få det att fungera, men att det går om man har en samsyn, tydliga rutiner och strategier som alla håller fast vid.
– Det gäller att hålla hoppet uppe. Barn gör alltid rätt om de kan, och vi kan göra förändringar som hjälper dem. Jag önskar samtidigt att alla i skolväsendet fick mer utbildning om barn med särskilda behov, även de på huvudmannanivå, säger hon.
