Lars Klintwall Högberg och Malin Bergström är barnpsykologer och forskare. Foto: SVT
Barnpsykologerna förklarar tankarna bakom
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Förskolan
Annat Barnpsykologerna i ”Våra barns hemliga liv” förklarar filosofin bakom tv-serien. Tricket för pedagogen är att hitta lagom utmaning för varje enskilt barn – och inte undvika situationerna.
LÄSTIPS: Förskolans Kjell Häglund hyllar ”Våra barns hemliga liv”
När ska man som vuxen lägga sig i vad barn gör, och när ska man inte göra det? När ska man hjälpa, och när ska man låta barn öva själva?
Vi vuxna är vana vid att försöka hjälpa lagom när det gäller barns motoriska och kognitiva utveckling. Vi vet såklart att barn aldrig lär sig cykla om vi alltid är där och hjälper till med balansen. Men när det gäller barns förmåga att hantera känslor och konflikter är det svårare – trots att forskning visar att även detta är färdigheter, och att vi vuxna stegvis behöver lämna över ansvar till barnet själv för att det ska lära sig att reglera sina känslor.
Barns känslor smittar – det är plågsamt att se barn vara ledsna eller besvikna. Arga barn är svåra att bemöta eftersom vi smittas av deras ilska, och lätt hamnar i att agera på den i stället för att fokusera på det som ligger bakom. Självklart är det inte bra om Leah kastar spadar och hinkar omkring sig när hon är frustrerad över att hennes sandslott rasar. Men hjälper vi henne att sätta ord på frustrationen och dess orsaker leder situationen till bättre inlärning, jämfört med om vi skäller på henne för att någon kunde fått hinken i huvudet.
Att benämna negativa känslor gör dem lättare att hantera
I en studie med 112 deltagare mättes ilska genom puls. Man följde hur deltagarnas puls förändrades när de utsattes för en situation som var tänkt att göra dem arga: de gavs svåra matteuppgifter och efter varje svar fick de hård negativ feedback från experimentledaren, i en irriterad röst.
Hälften av deltagarna blev ombedda att säga vad de kände för känsla direkt efteråt (”jag blev arg!”, medan andra hälften i stället svarade på några irrelevanta frågor.
Resultaten visade att för båda grupperna ökade pulsen som förväntat (de blev arga), men för dem som satte ord på sin känsla var pulshöjningen mycket mindre. Den klassiska uppmaningen: ”Använd ord!” får alltså stöd från forskningen.
Kassam, K. S., & Mendes, W. B. (2013). The effects of measuring emotion: Physiological reactions to emotional situations depend on whether someone is asking. PloS one, 8(6), e64959.
Vi vet dessutom att tillsägelser eller instruktioner som kommer när barn är i affekt hjälper föga. Barnet hör dem inte ens eftersom den tänkande hjärnan stängs ner när amygdala och dess känslocentrum är aktiverat. Däremot går det både att förbereda Leah och att hjälpa henne att hitta ett språk för de känslor hon upplever.
Vi medverkade under hösten i SVT-programmet ”Våra barns hemliga liv”, och förbluffades under inspelningen av den kompetens vi såg hos barnen. Vi såg dem reda ut konflikter och hantera besvikelser i tävlingar och svåra pussel på ett sätt som helt överträffade våra förväntningar. Redan de små 4-åringarna visade en otrolig förmåga att trösta, lugna och bemöta varandra – något som vi vuxna lätt missar eftersom vi så sällan tar oss tiden att faktiskt bara se vad barnen gör, utan att gå in och lösa situationer eller omedelbart trösta.
LÄSTIPS: Utvecklingsledaren och förskolläraren sågar SVT-serien
Många hörde av sig och uppskattade denna aspekt av programmet – men många var också kritiska, och menade att det var fel av oss och förskollärarna Malin Brännlund och Margona Bränström att inte ingripa när barnen var ledsna eller arga. Man menade att den pojke som blev tröstad av sina kamrater i stället för av pedagogerna kände sig sviken av de vuxna. Vi fick också kritik för att vi visade barns negativa känslor på tv, eftersom det var integritetskränkande. Vi tycker, tvärtemot dessa kritiker, att programmet illustrerar hur bra barn själva kan hantera svåra känslomässiga situationer, och vi menar att forskning visar att känslohantering är en färdighet bland andra – och alltså något som barn måste öva på för att kunna leva bra liv.
Vi har i våra jobb som barnpsykologer träffat många föräldrar som har en stark önskan om att skydda sina barn från frustration, sorg och besvikelser. Drivkraften att barn ska slippa smärtsamma känslor är förstås en fin del av omsorgen om barn. Men kritiken mot vårt program fick oss att tänka ett varv extra just kring vurmen för att skydda barn från starka känslor. Vi ser barndomen som den period då vi inte bara ska lära känna och komma underfund med omvärlden och våra medmänniskor. Lika grundläggande är det att vi också lär känna oss själva och vårt känsloliv.
Att öva på konflikter lär barn social kompetens
Barn i grupp hamnar konstant i olika konflikter: om vem som ska ha en leksak, om vem som ska få göra någonting först, eller om reglerna i en lek. Som pedagog är det oftast enklast att avsluta konflikten, dvs ta bort problemet genom att separera barnen eller bestämma vem som har rätt.
Det lite krångligare alternativet är att gå in som ”mediator”, alltså hjälpa barnen att sätta ord på varandras känslor, identifiera vad konflikten gäller, ge förslag på olika lösningar på den och lite senare följa upp huruvida kompromissen löste problemet. Forskningen visar tydligt att det absolut bästa för barnens utveckling är att inte lösa konflikten åt dem, utan se det som en chans att träna på sociala färdigheter.
Konflikter mellan barn är det allra bästa tillfället att träna på exempelvis perspektivtagande, eftersom det är en situation då barnet antagligen verkligen vill någonting – och alltså är motiverat att hitta en lösning. Forskningen visar att barn som har många konflikter med jämnåriga (framför allt äldre syskon) blir mer socialt kompetenta!
Foote, R. C., & Holmes Lonergan, H. A. (2003). Sibling conflict and theory of mind. British Journal of Developmental Psychology, 21(1), 45–58.
För oss är det viktigt att barn får testa och uppleva hela känsloregistret, alla slags positioner i relationer och alla möjliga typer av utmaningar. Vi ser det som en förutsättning för att de så småningom ska hitta harmoni med sig själva – i vetskap om vad de förmår och har inom sig. Det innebär förstås inte att barn ska lämnas vind för våg och klara sig bäst de kan. Att ha trygga vuxna att tillgå är en förutsättning för att barn ska våga leva ut och möta utmaningar. Men kanske behöver vi i dag fundera på vad barn faktiskt missar om vuxna i för hög utsträckning förebygger och tröstar bort. Har vi hamnat i ett läge där vi snöper barns utforskande och tappat tilliten till deras egen förmåga?
Illustration: Arad Golan Coll
Det enda sättet för ett barn att lära sig hantera jobbiga känslor är att faktiskt få uppleva dem. Optimalt ska känslan vara på en lagom stark nivå så att barnet, med lagom stöd från vuxna, har en chans att lära sig acceptera och hantera den. Lagom stark känsla, och lagom mycket hjälp – en svår balans! Men likväl en balans: att helt skydda barn från jobbiga känslor, eller att som vuxen alltid hjälpa barnet att hantera känslan (dämpa, lugna, trösta), fråntar det viktiga inlärningsmöjligheter. Så skapa lagom utmanande situationer för barn, och när de har starka känslor: passa på att öva på känsloreglering.
Ett barn som förlorar i en tävling och blir ledset, argt eller besviket kan till exempel försöka hantera känslorna genom att omtolka situationen till något mer positivt (”det var bra att Lisa vann för hon brukar aldrig vinna”) eller genom att skapa distans till en jobbig situation (”det var ändå en töntig tävling”). Men de teknikerna för känsloreglering är språkligt svåra. Mer relevant och användbart är något vi kanske inte ens tänker på som känsloreglering: att benämna en känsla: ”Jag är arg!”
Att sätta ord på en känsla man just upplever kan man antingen göra för sig själv (tyst i huvudet, som en tanke) eller genom att berätta för andra (”nu är jag arg!” eller ”jag känner mig ledsen”). Forskning visar att kroppsliga mått på känslan halveras om man benämner den (exempelvis att pulsen går upp när man är arg). Andra studier har visat att om man benämner sin rädsla när man är rädd så halveras aktiviteten i amygdala, den del av hjärnan som förenklat kan kallas för rädslocentrum.
Barn som ser känslor som bra och kontrollerbara mår bättre, även senare
Forskning visar att människor har olika åsikter om känslor. Man kan antingen se känslor som bra, som hjälper en i livet, eller som dåliga, som hinder. Man kan också antingen se känslor som påverkbara, att de går att hantera, eller som okontrollerbara, någonting som drabbar en.
Vuxna som ser barns känslor som någonting bra, såväl arg som glad och ledsen, tenderar att vara mer tillåtande och prata mer med sina barn om känslor. Att vuxna pratar om känslor och övar på att benämna dem gör att barn blir bättre på att prata om egna och andras känslor. Intressant nog visar forskning också att när barn kommer upp i tonåren mår de generellt bättre, och löper mindre risk för depression och ångest, om de ser på känslor som någonting positivt som går att påverka.
Sensmoralen är att det är viktigt att som vuxen förmedla till barn att känslor, både positiva och negativa, är en del av livet och ingenting som vi ska försöka undvika eller bli av med.
Ford, B. Q., Lwi, S. J., Gentzler, A. L., Hankin, B., & Mauss, I. B. (2018). The cost of believing emotions are uncontrollable: Youths’ beliefs about emotion predict emotion regulation and depressive symptoms. Journal of Experimental Psychology: General, 147(8), 1170.
Men det är just självdistansen, att se sin känsla utifrån, som har de här positiva effekterna. Att uttrycka känslan, som att skrika argt eller morra, har inte samma gynnsamma effekter. Däremot behöver benämningen inte vara med ord. Bilder eller handtecken fungerar lika bra, och kan passa för de riktigt små barnen eller för barn med språksvårigheter.
Kom ihåg: det är inte farligt att vara arg eller ledsen eller rädd (även om det såklart är obehagligt) – tvärtom är det känslor som alla barn kommer att uppleva i livet, och kommer att behöva för att leva fullständiga liv.
Som pedagog är det viktiga att skapa eller vara uppmärksam på situationer som uppstår, som utmanar varje enskilt barn lagom mycket – och inte undvika sådana situationer. När ett barn blir ledset eller argt, försök att prata om vad det var det ville eller försökte göra och uppmuntra detta – Recognize the effort! Uppmuntra ansträngningen och inte resultatet. Känslor finns där, men prata inte om dem som ett problem utan beskriv dem som något som bara är. De behöver inte försvinna, eller vara ett hinder för det som barnet höll på med.
Fler röster:
Christina Malmström, barnskötare, Utby, Göteborg:
”Jag tycker att programmet var väldigt givande för mig som pedagog, och psykologerna gav en viktig och tydlig förklaring till hur barn tänker och gör – exempelvis hur det är bättre för oss pedagoger att avvakta ibland för att se hur barnen själva löser konflikter. En del av kritiken handlade om att programmet inte visar hur det egentligen är på en förskola, men det var ju heller inte syftet och det tyckte jag framgick tydligt.”
Lena Wiberg, barnskötare, Bergsjön, Göteborg:
”Vilken förskola har två pedagoger och nio barn som alla pratar utmärkt svenska? Programmet ger en skev bild, jag blev provocerad. Själv jobbar jag i ett multikulturellt område. Tänk om de hade tagit nio barn från vår förskola, det hade ju aldrig gått. Tittarna får helt fel bild av hur verkligheten ser ut. Det är sorgligt hur det har blivit med dessa oerhörda skillnader, tycker jag. Men när det gäller programmet hoppas jag att det känns bättre när jag har sett alla avsnitt.”
MER INOM TEMAT
Utvecklingsledaren sågar SVT-serien
Barnpsykologerna om filosofin bakom serien
