Lars Klintwall Högberg och Malin Bergström är barnpsykologer och forskare. Foto: SVT
Barnpsykologerna förklarar tankarna bakom
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Förskolan
Annat Barnpsykologerna i ”Våra barns hemliga liv” förklarar filosofin bakom tv-serien. Tricket för pedagogen är att hitta lagom utmaning för varje enskilt barn – och inte undvika situationerna.
LÄSTIPS: Förskolans Kjell Häglund hyllar ”Våra barns hemliga liv”
När ska man som vuxen lägga sig i vad barn gör, och när ska man inte göra det? När ska man hjälpa, och när ska man låta barn öva själva?
Vi vuxna är vana vid att försöka hjälpa lagom när det gäller barns motoriska och kognitiva utveckling. Vi vet såklart att barn aldrig lär sig cykla om vi alltid är där och hjälper till med balansen. Men när det gäller barns förmåga att hantera känslor och konflikter är det svårare – trots att forskning visar att även detta är färdigheter, och att vi vuxna stegvis behöver lämna över ansvar till barnet själv för att det ska lära sig att reglera sina känslor.
Barns känslor smittar – det är plågsamt att se barn vara ledsna eller besvikna. Arga barn är svåra att bemöta eftersom vi smittas av deras ilska, och lätt hamnar i att agera på den i stället för att fokusera på det som ligger bakom. Självklart är det inte bra om Leah kastar spadar och hinkar omkring sig när hon är frustrerad över att hennes sandslott rasar. Men hjälper vi henne att sätta ord på frustrationen och dess orsaker leder situationen till bättre inlärning, jämfört med om vi skäller på henne för att någon kunde fått hinken i huvudet.
Vi vet dessutom att tillsägelser eller instruktioner som kommer när barn är i affekt hjälper föga. Barnet hör dem inte ens eftersom den tänkande hjärnan stängs ner när amygdala och dess känslocentrum är aktiverat. Däremot går det både att förbereda Leah och att hjälpa henne att hitta ett språk för de känslor hon upplever.
Vi medverkade under hösten i SVT-programmet ”Våra barns hemliga liv”, och förbluffades under inspelningen av den kompetens vi såg hos barnen. Vi såg dem reda ut konflikter och hantera besvikelser i tävlingar och svåra pussel på ett sätt som helt överträffade våra förväntningar. Redan de små 4-åringarna visade en otrolig förmåga att trösta, lugna och bemöta varandra – något som vi vuxna lätt missar eftersom vi så sällan tar oss tiden att faktiskt bara se vad barnen gör, utan att gå in och lösa situationer eller omedelbart trösta.
LÄSTIPS: Utvecklingsledaren och förskolläraren sågar SVT-serien
Många hörde av sig och uppskattade denna aspekt av programmet – men många var också kritiska, och menade att det var fel av oss och förskollärarna Malin Brännlund och Margona Bränström att inte ingripa när barnen var ledsna eller arga. Man menade att den pojke som blev tröstad av sina kamrater i stället för av pedagogerna kände sig sviken av de vuxna. Vi fick också kritik för att vi visade barns negativa känslor på tv, eftersom det var integritetskränkande. Vi tycker, tvärtemot dessa kritiker, att programmet illustrerar hur bra barn själva kan hantera svåra känslomässiga situationer, och vi menar att forskning visar att känslohantering är en färdighet bland andra – och alltså något som barn måste öva på för att kunna leva bra liv.
Vi har i våra jobb som barnpsykologer träffat många föräldrar som har en stark önskan om att skydda sina barn från frustration, sorg och besvikelser. Drivkraften att barn ska slippa smärtsamma känslor är förstås en fin del av omsorgen om barn. Men kritiken mot vårt program fick oss att tänka ett varv extra just kring vurmen för att skydda barn från starka känslor. Vi ser barndomen som den period då vi inte bara ska lära känna och komma underfund med omvärlden och våra medmänniskor. Lika grundläggande är det att vi också lär känna oss själva och vårt känsloliv.
För oss är det viktigt att barn får testa och uppleva hela känsloregistret, alla slags positioner i relationer och alla möjliga typer av utmaningar. Vi ser det som en förutsättning för att de så småningom ska hitta harmoni med sig själva – i vetskap om vad de förmår och har inom sig. Det innebär förstås inte att barn ska lämnas vind för våg och klara sig bäst de kan. Att ha trygga vuxna att tillgå är en förutsättning för att barn ska våga leva ut och möta utmaningar. Men kanske behöver vi i dag fundera på vad barn faktiskt missar om vuxna i för hög utsträckning förebygger och tröstar bort. Har vi hamnat i ett läge där vi snöper barns utforskande och tappat tilliten till deras egen förmåga?
Illustration: Arad Golan Coll
Det enda sättet för ett barn att lära sig hantera jobbiga känslor är att faktiskt få uppleva dem. Optimalt ska känslan vara på en lagom stark nivå så att barnet, med lagom stöd från vuxna, har en chans att lära sig acceptera och hantera den. Lagom stark känsla, och lagom mycket hjälp – en svår balans! Men likväl en balans: att helt skydda barn från jobbiga känslor, eller att som vuxen alltid hjälpa barnet att hantera känslan (dämpa, lugna, trösta), fråntar det viktiga inlärningsmöjligheter. Så skapa lagom utmanande situationer för barn, och när de har starka känslor: passa på att öva på känsloreglering.
Ett barn som förlorar i en tävling och blir ledset, argt eller besviket kan till exempel försöka hantera känslorna genom att omtolka situationen till något mer positivt (”det var bra att Lisa vann för hon brukar aldrig vinna”) eller genom att skapa distans till en jobbig situation (”det var ändå en töntig tävling”). Men de teknikerna för känsloreglering är språkligt svåra. Mer relevant och användbart är något vi kanske inte ens tänker på som känsloreglering: att benämna en känsla: ”Jag är arg!”
Att sätta ord på en känsla man just upplever kan man antingen göra för sig själv (tyst i huvudet, som en tanke) eller genom att berätta för andra (”nu är jag arg!” eller ”jag känner mig ledsen”). Forskning visar att kroppsliga mått på känslan halveras om man benämner den (exempelvis att pulsen går upp när man är arg). Andra studier har visat att om man benämner sin rädsla när man är rädd så halveras aktiviteten i amygdala, den del av hjärnan som förenklat kan kallas för rädslocentrum.
Men det är just självdistansen, att se sin känsla utifrån, som har de här positiva effekterna. Att uttrycka känslan, som att skrika argt eller morra, har inte samma gynnsamma effekter. Däremot behöver benämningen inte vara med ord. Bilder eller handtecken fungerar lika bra, och kan passa för de riktigt små barnen eller för barn med språksvårigheter.
Kom ihåg: det är inte farligt att vara arg eller ledsen eller rädd (även om det såklart är obehagligt) – tvärtom är det känslor som alla barn kommer att uppleva i livet, och kommer att behöva för att leva fullständiga liv.
Som pedagog är det viktiga att skapa eller vara uppmärksam på situationer som uppstår, som utmanar varje enskilt barn lagom mycket – och inte undvika sådana situationer. När ett barn blir ledset eller argt, försök att prata om vad det var det ville eller försökte göra och uppmuntra detta – Recognize the effort! Uppmuntra ansträngningen och inte resultatet. Känslor finns där, men prata inte om dem som ett problem utan beskriv dem som något som bara är. De behöver inte försvinna, eller vara ett hinder för det som barnet höll på med.
MER INOM TEMAT
Utvecklingsledaren sågar SVT-serien
Barnpsykologerna om filosofin bakom serien
