Debatt: Tre röster som kan ge skolpolitiken välbehövlig klokhet
Lydia Sandgrens roman ”Artens överlevnad” är en av böckerna Erik Cardelus hoppas att skolpolitikerna ska läsa detta valår. Foto: Daniel Wester och Nelleke Dorrestijn
Debatt Att lyssna till olika röster kan ge oss nya infallsvinklar och bidra till välbehövlig klokhet i detta snabbrörliga skolpolitiska landskap, skriver Erik Cardelus och ger tre aktuella exempel.
Klokhet kommer ofta när vi byter perspektiv, lyssnar och reflekterar kring relevanta röster utanför vår närmaste omgivning och gemenskap. Själv har jag inspirerats av tre framstående skribenter med skiftande utgångspunkter och yrkestillhörigheter. Alla utanför den närmaste pedagogiska kretsen. Alla med väsentligheter att säga om skolan.
Först ut är psykologen och författaren Lydia Sandgren, som i den nya romanen ”Artens överlevnad” låter huvudpersonen vara lärare. Avsiktens tyngd bekräftas av bokens dedikation ”Till mina lärare”. Vem är då läraren här? Han heter Karl Hillberg och lever som så många av Sandgrens karaktärer i ett suggestivt och kulturellt Göteborg, likt känslan i Håkan Hellströms sånger. Prosan är vacker, men också träffande i beskrivningen av skolan och den nya lärarrollen där många pressas och stressas av ökande krav från skolmyndigheter, elever och föräldrar. Ett upptrissat system där läraren, mer eller mindre uttalat, ges ansvaret att sätta höga betyg, oavsett elevinsats: ”Jag retirerade till lärarrummet och tog betäckning bakom skrivbordet. Jag hade lovat mig själv (och min bekymrade rektor) att röja lite i mejlkorgen varje dag, vilket var lätt i teorin men en helt annan sak i praktiken. Bland elevernas föräldrar fanns en falang som gärna delade med sig av sina tankar om betygssättning, examinationsformer och undervisningen i stort, ofta utförligt. Ett B borde egentligen höjas till ett A eftersom William kunde jättemycket om att han inte skrev bättre berodde på att han fick en blackout under själva provet… (s.41)”
Kort steg till andra tipset
Sandgren gestaltar alltså den moderna skolan, med glädjebetyg och externa krav på att leverera snygga siffror, ett system byggt på smarta val, påtryckningar och töjbara paragrafer, trots allt fint tal om orubblig värdegrund och skarp evidens.
Härifrån är inte avståndet långt till kulturjournalisten Johannes Klenells ”Bananrepubliken”. I denna debattbok riktas udden mot de senaste decenniernas marknadisering av offentlig och skattefinansierad verksamhet. Tonen och budskapet är rakt; marknadiseringen har drivit fram korrupta beteenden där skola-politik-PR-business har blandats ihop i en giftig cocktail. En del kanske inte håller med Klenell, men framställningen är välformulerad och tänkvärd, så här öppnas för nyanseringar och motargument, ett öppet deliberativt samtal.
Skolsveket har flera orsaker
Sist ut är en annan skribent som inte räds hetluft eller klarspråk. I ”Sanningen om Sverige: Hur hamnade vi här?” ägnar ekonomen och författaren Carl Hamilton ett stort utrymme åt samtidens skolutveckling. Tesen är att samhällsutvecklingen har tappat sin forna pragmatism och realism, för att i stället drivas av förskönade beskrivningar av verkligheten. Hamilton kallar det för narrativ politik, där fina fraser döljer verkligheten eller i hans egna ord ”Ingenstans kombinerades starkt fallande kunskapsresultat hos barnen med snabbt stigande betyg (s.48).” Skolsveket har flera orsaker, enligt Hamilton, men främst har det kommit från aningslösa skolpolitiker, skolbyråkrater och skrivbordspedagoger som – på bekvämt avstånd från klassrummet – sänkt likvärdigheten och läraryrkets status. Men här finns också hopp; mycket kan vända med rim och reson, där handelsekonomen Hamilton öser ur egna exempel och erfarenheter från arbetet ute på Järvafältet i Stockholm.
I september stundar ett nytt ovisst riksdagsval, där skolan som vanligt ligger i topp bland väljarfrågor. Många har nog märkt hur landets ledande skolparti Liberalerna krisat och krumbuktat inför öppen ridå. Många fler utspel lär det bli – från andra partier också. Aktioner där sans och saklighet tenderar att hamna i bakgrunden.
Att lyssna till olika röster kan ge oss nya infallsvinklar och bidra till välbehövlig klokhet i detta snabbrörliga skolpolitiska landskap. Eller så njuter vi bara av välskriven prosa.
Erik Cardelus är fil. dr i språkdidaktik, knuten till Handelshögskolan i Stockholm, och legitimerad gymnasielärare i svenska, historia och moderna språk
LÄS ÄVEN
Debatt: Demokratikämpar att hylla på internationella kvinnodagen
Debatt: Bad Bunny kan lära oss mycket om flerspråkighet
Debatt: 70 år gammal artikel mer aktuell än någonsin
