Debatt: NP i svenska mäter skolans brister – inte elevernas
Läs- och skrivutveckling är en lång och komplex process som kräver lärarstöttning under hela skolgången, skriver svenskläraren Emma Bore Nordmark.
Debatt ”När resultaten kanske blir sämre år efter år är det enkelt att rikta blicken mot eleverna, medan den mer självklara frågan borde vara: Vad gör skolan – eller vad gör den inte? – för att utveckla elevernas språk?”, skriver svenskläraren Emma Bore Nordmark.
Varje år diskuteras resultaten på de nationella proven i svenska som om de främst vore ett mått på elevernas individuella kunskaper – och med underton hur väl svensklärarna har lyckats med sin undervisning. Har eleverna lärt sig att läsa mellan raderna? Kan de skriva resonerande texter? Men den verkligt intressanta frågan är, enligt min mening, en annan: vad säger resultaten egentligen om hela skolans undervisning?
Nationella prov i svenska mäter nämligen inte bara elevernas förmåga att läsa och skriva. Nej, de synliggör också hur en hel skola arbetar med språk – och med undervisning där innehåll och språk hänger ihop. När många elever har svårt att tolka texter, formulera resonemang eller använda ett mer avancerat skriftspråk är det frestande att tala om bristande studiemotivation eller svaga förkunskaper. Som om ansvaret alltid ligger någon annanstans, ofta hos eleverna.
Skillnad mellan vardags- och ämnesspråk
Här blir skillnaden mellan vardagsspråk och ämnesspråk tydligt. I vardagen räcker det ofta med ett enkelt och situationsbundet språk men i skolan är det annorlunda. Eleverna förväntas resonera, förklara samband och använda mer abstrakta begrepp. Skolspråket innebär en successiv rörelse från det vardagsnära till ett mer formellt och ämnesspecifikt språk – något som behöver undervisas explicit. Detta blir särskilt tydligt när ämnestexter i samhälls- och naturvetenskap ställer höga krav på elevernas språkförmåga. Problemet i skolan är att detta språk oftast tas för givet i undervisningen, som om eleverna självmant skulle ”växa in” i det.
Så fungerar det inte. Läs- och skrivutveckling är en lång och komplex process som kräver lärarstöttning under hela skolgången. Alla elever måste få många möjligheter att läsa, tala och skriva olika typer av texter för att utveckla djupare språk- och textförståelse. När sådana möjligheter saknas blir konsekvenserna synliga – inte minst i resultaten på nationella prov. Det innebär också att läsning och skrivande inte kan reduceras till svensklektionerna. Språkutveckling är hela skolans ansvar!
”Språk är nyckeln till lärande”
Som speciallärarstudent blir denna fråga särskilt tydlig. I utbildningen återkommer samma budskap: språk är nyckeln till lärande. Om elever inte får tillräckligt stöd i sitt läsande och skrivande riskerar svårigheterna att växa för varje skolår. Specialpedagogiska insatser kan därför inte bara handla om att lappa och laga i efterhand. De måste också handla om hur undervisningen organiseras och hur språkutveckling integreras i hela skolans arbete.
De nationella proven fungerar nämligen som en spegel. De speglar inte bara elevernas prestationer utan också den rådande undervisningskulturen. När resultaten kanske blir sämre år efter år är det enkelt att rikta blicken mot eleverna, medan den mer självklara frågan borde vara: Vad gör skolan – eller vad gör den inte? – för att utveckla elevernas språk?
För i slutändan är inte resultaten av de nationella proven bara ett test av elevernas läsning och skrivande i svenska. Det är ett test av hela skolans arbete med språk, läsning och skrivande. Och det kan varken läggas på en enskild lärargrupp (svensklärarna) – eller på eleverna.
Emma Bore Nordmark, lärare i svenska och biblioteksansvarig lärare vid Kvarnbergsskolan, Värmdö samt speciallärarstudent vid ”speciallärarprogrammet – språk-, skriv- och läsutveckling”, Uppsala universitet
LÄS ÄVEN
Elever kan varken läsa eller skriva – godkänns ändå
Skolverkets låga skrivkrav leder lärarna fel
