Debatt: Därför drar jag en lans för korvstoppning

Den 10 oktober är det 554 år sedan slaget vid Brunkeberg. Sten Sture den äldre, bondesöner och borgare stod emot den danske kungen Kristian I:s arméer vid vad som i dag ungefär är området runt Kungsträdgården i centrala Stockholm – och vann. Det var ett avgörande ögonblick i Sveriges historia, när idén om självstyre på allvar började ta form. Men hur många svenska ungdomar vet det i dag, när de går där genom höstrusket för att hämta en burgare på Donken efter skoldagen, ivrigt svajpande genom Tiktok-reels?

Jag misstänker att det inte är många. I skolans historieundervisning pratar man gärna om historiebruk, representationer och ifrågasättande av identitet, men alltför sällan om vad som faktiskt hände och när. Det kronologiska har blivit en parentes.

Att lära sig utantill är en del av bildningen

Av progressiva pedagoger brukar det kallas ”drill and kill”, men att lära sig dikter och tal utantill ger barn något värdefullt. För inte så länge sedan kunde svenska elever rabbla Tegnérs ”Karl XII”, eller minnas de svenska floderna i rimmet: ”Vi ska äta, ni ska laga”. Det var inte bara lek. Det tränade språket, rytmen och minnet. I dag har vi generationer som knappt memorerat något alls – inte ens ett halvt dussin rader klassisk prosa eller en flod.

Ska vi bry oss? Är övningar i att minnas och recitera gammalmodiga och utan värde? Tvärtom. De formar språket och tanken. Att lära sig utantill har i årtusenden varit en del av bildningen. Från de grekiska skolbarnen som lärde sig Homeros till Shakespeare – de växte alla upp i en memorerande kultur. Att kunna återge ord, rytm och mening ur minnet utvecklar känslan för språkets form och skärper förmågan att tänka självständigt.

Gör eleverna till små anarkister

Katederundervisningens idé var aldrig att passivisera eleverna, utan att ge dem kontext. Fakta först, tolkning sedan. Den som inte känner till slaget vid Brunkeberg förstår inte vad som satte i gång kampen mot Danmark och formade Sverige. Den som inte kan ordningen på epokerna riskerar att förväxla orsak och verkan.

Konstruktivismen – denna moderna variant av den gamla progressiva drömmen – vill göra eleverna till små anarkister som ska ”upptäcka” allt själva. Läraren förväntas vara en ”guide on the side”, inte en ”sage on the stage”. Resultatet blir ofta att undervisningen löses upp i fria samtal utan riktning. För de mest bokvana barnen kan det fungera. För alla andra blir det ett tomrum. De som inte redan har språket, texterna och rytmen i sig får heller aldrig chansen att erövra dem.

Intellektuell styrketräning

Att kräva att elever lär sig städer, årtal eller delar av Gettysburgtalet utantill är inte kedjearbete, utan intellektuell styrketräning. Det bygger minne, koncentration och språkmedvetenhet – och ger ett språk att tänka med. Utan den kronologiska och språkliga ryggraden blir historieundervisningen lätt en röra av lösa antaganden och godtyckliga jämförelser. Historien blir ett kalejdoskop av teman – vackert, men meningslöst.

Därför, så här på årsdagen av slaget vid Brunkeberg, vill jag dra lans för något som låter otidsenligt men sant: till korvstoppningens försvar!

Carl-Mikael A. Teglund, doktorand på avdelningen för pedagogik vid Mälardalens universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren