(Själv)kritiker lär eleverna att älska litteratur

Stämningen i klassrummet är avslappnad och familjär. Den sista lektionen i Swedish A literature går mot sitt slut. Eleverna går i trean på IB-programmet (International Baccalaureate) och nu väntar slutprov för dem. Björn Kohlström säger att han kommer vara en hårt arbetande provvakt i den pampiga Brahesalen de närmaste veckorna. Här på Per Brahegymnasiet i Jönköping började han arbeta som lärare 1998 och sedan dess har han blivit kvar.

Björn Kohlström har precis, med stor inlevelse, läst högt ur ”Björnens ögonblick” av Olga Tokarczuk, betat av en litteraturlek och ett ordtest hämtat från Svenska Akademien och nu säger han som han brukar när han tackar för sig.

– Ni ska inte förändra er. Ni ska vara kvar i den person ni är nu. För om ni förändrar er blir ni sämre. Förbli den ni är. Jag tycker att ni är bra.

Kostymbyxor och kavaj, skjorta och snedlugg, kanske mer synth än punk men naglarna är målade och på ena armen en tatuering med texten: ”To cease upon the midnight with no pain”. Det är poeten John Keats ord ur ”Ode to a nightingale”.

”En emo-rad från 1800-talet”, som Björn Kohlström uttrycker det.

Dialekten kontrasterar mot ungdomarnas Jönköpingsdialekt men särskilt mycket Umeå låter det ändå inte om Björn Kohlström.

Han är lärare i svensk och engelsk litte­­ratur på det i övrigt helt engelskspråkiga IB-programmet. Men han är också en prisad och hyllad litteraturkritiker. Han skriver på den egna bloggen bernur, i Jönköpings-Posten och i många andra tidningar.

– På ett sätt är det ingen skillnad på den jag var när jag började här och den jag är nu. Jag är den jag är. Men jag är en mycket mer harmonisk och avspänd lärare än jag var då, säger Björn Kohlström.

”Jag var så omogen”

De första åren var jobbiga, han kände att han inte var tillräckligt insatt, att han inte hade tillräckliga kunskaper. Den där känslan har han pratat med lärarstudenter om senare, om att de är rädda för att göra bort sig och säga fel saker. Det var han också. Nu har han accepterat att han inte kan svara på alla frågor. Eleverna är nöjda ändå. De tror inte att lärare är något slags maskiner som kan allting.

– Samtidigt bygger förtroendet från eleverna på att jag som lärare har kunskaper. Visar jag för eleverna att jag kan saker är det lättare när jag sedan inte kan något.

Själv var han ingen mönsterelev i skolan. Han skolkade mycket. Satt på biblioteket och läste engelska musiktidningar. Han bildade sig på det sättet i stället och började också läsa skönlitteratur tidigt, läste flera dagstidningar varje dag, följde tv-nyheterna och drömde om att bli författare.

– Skolan passade inte mig. Jag var så omogen och blev heller inte färdig lärare förr­än jag var nästan 30 år. Jag kan bli fru­strerad på mig själv när jag tänker på hur barnslig jag var. Jag ser det beteendet hos elever och har samtidigt viss förståelse för det.

Björn Kohlström tycker att det är bra för eleverna att de får möta olika typer av lärare, både sådana som själva har varit mönsterelever och sådana som inte kände sig hemma i skolan.

– Jag ser läraryrket som ett väldigt kreativt yrke, ett konstnärligt yrke. Det låter kanske pompöst men jag får jobba med min kreativitet och min fantasi när jag planerar lektioner. Det kreativa är underskattat tycker jag, när man i samhället pratar om läraryrket. Jag tycker att jag har en enorm frihet.

Han och eleverna ska jobba med engelsk- respektive svenskspråkig litteratur. Det är uppdraget. Han säger att det är lika fantastiskt som det låter. Till exempel läser de Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” under fyra veckor då han ska se till att de har så varierade lektioner som möjligt. På två år läser eleverna 13 litterära verk.

Trygg i rollen

Lång och gänglig är han, han som pratar mycket om självförtroende och självkänsla. Med åren har han blivit tryggare i sin lärarroll, tryggare med sitt sätt att vara i klassrummet och oftast är han nöjd med sina lektioner. Men det är så mycket som spelar in. Ena stunden misströstar han och undrar varför han gör det han gör. Inte sällan är det efter sena eftermiddags­lektioner. Ett par dagar senare har han samma klass på förmiddagen och lektionen är ”helt fantastisk”.

– Man kan inte vara hundraprocentigt bäst varje dag, varje lektion. Mitt mål, för att prata sportmetaforer, är att ha en hög lägstanivå. Så tänker jag när jag spelar innebandy med mina kollegor också. Min plan är att jag inte ska göra bort mig. Det är väl lite så man måste tänka som lärare också: Jag ska i alla fall inte skämma ut mig.

Han säger det med ett snett leende. Björn Kohlström säger också att han blir en bättre litteraturkritiker av att jobba som lärare – av att träffa ungdomar som gör, tycker och tänker på ett annat sätt. Eleverna ger honom inspiration och han tror dessutom att lektionerna blir bättre av att han skriver litteraturkritik. Och mycket litteraturkritik blir det. Han är väldigt produktiv, mycket snabb. Att sitta med i till exempel Augustprisets jury ger honom fortbildning så bra ”att den inte går att få på något annat sätt”. Han får, och har fått, diskutera litteratur med goda läsare och han beskriver det som ovärderligt. 

– Att läsa är min ångesthantering. Jag läser för att det är vad jag mår bra av. Skrivandet är också ett sätt att presentera vem man är, även om det jag gör inte är en dagbok på det sättet. Jag använder mina texter för att diskutera till exempel samhällsfrågor, det är inte bara analyser av boken jag har läst.

Positiv till kanon

Björn Kohlström är positiv till förslaget att införa en litteraturkanon i skolan, inte minst för att han har bilden av att de lärare som undervisar i svenska på grundskolan och gymnasiet inte längre läser lika mycket som lärare gjorde förr. En litteraturkanon skulle lyfta litteraturen i svenskämnet, göra att eleverna får en gedigen litteraturutbildning, menar han som också tycker att han med sin erfarenhet vet vad som går hem i gymnasieskolan. 

Selma Lagerlöf funkar bra, liksom Hjalmar Söderberg och Karin Boye.

– Framtagandet av en kanon skulle också bli ett tillfälle att diskutera värdet av de svenska klassikerna. Jag ställer mig till förfogande!

LÄS ÄVEN

Så funkar den danska litteraturkanonen i praktiken

Fem svensklärare om litteraturkanon i skolan

Professorn om varför flickor läser bättre än pojkar

Sandström: Här är novellerna som tystar mina elever

Lugnet som får alla att våga tala i klassrummet

Debatt: Fler skolelever behöver veta vad humaniora är