Först måste elever övertygas om att det är okej att erkänna att de knappt eller inte alls läser böcker på sin fritid. Sen kommer nästa utmaning, skriver svenskläraren Emilia Friberg.

Varför är det så svårt att skriva en krönika om läsning? Det funderar jag som lärare på varje år när mina niondeklassare ska skriva om just detta i svenska. Vad är det som skaver? Är det att ämnet inte engagerar? Eller att det skaver att behöva skriva om något som man vet att man borde göra men nästa aldrig gör?

Hur hade jag känt om jag var tvungen att skriva om att gå in på ett svettigt, äckligt och testosteronfyllt gym? Helt ärligt så hade det varit en nattsvart mardröm. Trots det så står jag för att det är en bra skrivuppgift som eleverna ska skriva. Att våga tänka och fundera kring det som till en början känns svårt är både utmanande och utvecklande. Allting kan ju inte bara vara inom den bekväma komfortzonen jämt.

”Ett genidrag”

Det är mina kompetenta svensklärarkollegor som har utformat den skrivuppgiften. När jag började på skolan för tre år sedan fanns den redan. Jag kan bara tacka och bocka. De har gjort ett genidrag.

Förra året hade jag en elev som argt argumenterande för att alla som inte har dyslexi bara ska börja läsa och sluta klaga. Medan andra reflekterar över vad det är i tonåren som fångar deras uppmärksamhet i stället för böckernas, enligt deras åsikt, inte så underbara värld. Bevisligen har eleverna tankar och åsikter om läsning. Först måste de dock övertygas om att det är okej att erkänna att de knappt eller inte alls läser böcker på sin fritid. Sen kommer nästa utmaning, själva textgenren.

Befriande att skriva om skrivande

Krönikegenren är en utmaning för eleverna att få grepp om. Jag tycker varje år att eleverna har svårt att förstå sig på texttypen oavsett hur många krönikor vi än har läst innan de ska inleda sina egna skrivprocesser. Om jag får slunga mig själv tillbaka till min tonårstid, så var det nog först under mitten av gymnasiet som jag själv fick grepp om genren och hur en krönika ska skrivas. Förhoppningsvis trillar polletten ner snabbare för mina elever än vad det gjorde för mig.

Läsning i all ära men ibland det mer befriande att skriva om just skrivande.

Emilia Friberg är högstadielärare i svenska och SO-ämnen på Västra Stenhagenskolan i Uppsala.

LÄS ÄVEN

Friberg: Hur avgrundsdjup är läskrisen egentligen?

Friberg: Delen av svensklärarjobbet som jag älskar mest!

Friberg: Galet att lärare tvingas rätta NP hemma i soffan

Friberg: Ibland behöver eleverna bara få njuta av ett biobesök

Friberg: Önskar att jag slapp ”teach for the test” i vår

Friberg: Mina elever har redan checkat ut mentalt