Sandström: Astrid Lindgrens texter väcker mina vårkänslor

Jag såg ett inlägg på Astrid Lindgrens Facebook där farbror Nilsson utbrister att våren får honom att känna livet i sig. Madicken har också märkt hur våren känns i hela kroppen. Våren syns och hörs. Det till och med luktar vår. Tillsammans med citat ur boken rymmer inlägget också av en bild av en leende Allan Edwall. Bara att återse honom gör mig både glad och gråtmild.

Allan Edwall var med i alla filmer under åren 1971–1984 som spelades in baserade på Astrids böcker, dock inte Karlsson på taket. Förutom farbror Nilsson i Madicken spelade han Emils pappa, Skorpans låtsasfarfar i Bröderna Lejonhjärta, Paradis-Oskar i Rasmus och Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Säregna karaktärer, men alla autentiska och levande. Allans skildringar har setts och älskats av generationer, såväl barn som vuxna.

För mig tillbaka till min egen uppväxt

Jag plockar ned Madicken från bokhyllan. Det var länge sedan jag läste den. Senast jag såg Madicken, Alva och familjen Nilsson var när barnen plöjde filmerna om och om igen – för sisådär en 15–20 år sedan. Jag läser de första kapitlen när Madicken vaknar morgonen till Valborgsmässoafton och längtar till majelden. På kvällen sprätter Madicken med benen för att Abbe ska se hennes nya sandaler, men istället är det Mia som får syn på dem: ”Sandaler minsann! Fint som kattskit i vällingen!”

Jag vet inte om det är högtiden, årstiden eller den finstämda skildringen av människorna i Madicken och hennes vänskap med till exempel farbror Nilsson, som sätter igång något. Kanske är det språkdräkten som Astrid använder i Madicken. Starar drillar, livet porlar, tulpaner blommar, katten solar och Nilsson hälsar Stolts Jungfrun på Junibacken välkommen med ”hur jag känner livet i mej, när det våras.” Kanske vill jag fly det dystra världsläget ett slag. Vi behöver nog lite mer vår, värme och ljus i vår tillvaro för att känna livet i oss.

Läsningen för mig tillbaka till min egen uppväxt och minnen av våren. Dagsmejan. Snön som smälter. Vattnet som forsar längs gatorna. Dammbyggena. Den avkastade jackan. Lukten av torrt damm när gatorna sopas. Smusslandet med raketer och smällare. Eldandet av torrt fjolårsgräs. Värmen och lukten från brasan. Ljuset i mörkret. Associationerna till våren kan fortsätta i oändlighet. Kanske är det därför dikter om årstider har blivit en riktig skolklassiker. 

Känner du också livet i dig?

Våren är en tid då allt står i förändring. Kontrasterna mellan det som har varit och det som kommer är stora. Ytterligheterna skapar spännande spänningsfält. Dagarna blir längre, men det är fortfarande mörkt om kvällarna. Solen börjar värma, men vinden kan vara bitande kall. Det spirar av nytt liv med knoppar på träden och blommor som bryter igenom, samtidigt som resterna av vinterns tystnad och vissna växter ännu syns. 

Lusten att undervisa med Astrids text om våren växer ju mer jag läser. Högläsning och kortskrivande brukar eleverna tycka mycket om. Det är avgränsat och därmed greppbart. Den litterära förebilden ger eleverna idéer att härma och inspireras av. Innehåll och språk ger upphov till inre bilder som eleverna också brukar uppskatta att laborera med. En planering växer fram. Här är lektionsupplägget: Skriv om våren – En sån kväll känner man livet i sej

Känner du också livet i dig när våren kommer?

LÄS ÄVEN 

Sandström: Skolans digitala djungel slår hårt mot elevers lärande

Sandström: Så satte jag hela klassen på pottkanten

Sandström: Skolans giftiga cocktail räddar ekonomin – men sänker elever och lärare

Sandström: Dags att använda skriftspråket i skolan igen

Sandström: Viktigt att låta eleverna möta litteratur som ger hopp

Sandström: Jobbannonser för lärare är sorglig läsning