Debatt: Byråkraterna har gjort oss lärare till duktiga tjänare

Under drygt tio års tid har Sveriges lärare levt med läroplanen Lgr11 och försökt vara lojala, nästintill bokstavstroende, till Skolverkets anvisningar, följsamma för Skolinspektionens anmärkningar och uppmärksammat SPSM:s råd (trots tokigheter som att eleverna ska "spela spel, chatta och strunta i någon skoldag här och där" istället för att lära sig något om och av Edith Södergran). Under dessa år har rektorer, lärare och elever andats skolluft som bestått av bedömning, bedömning och så lite mer bedömning.

Skolmyndigheterna har i flertalet konferenser, informationstexter och instruktionsvideos fört lärare i en riktning mot kunskapskraven – lärare ska undervisa, utveckla och bedöma elevens generella "förmågor" genom att (enbart) använda kunskapskraven vid bedömning. Det centrala innehållet, som egentligen utgör huvudkärnan av alla skolämnen, har under alla dessa år förpassats till kulisserna. Skolmyndigheterna har i åratal ställt krav på lärare att de ska redovisa mål, synliggöra lärande och ge eleverna regelbunden återkoppling. Myndigheternas uppmaningar har lett till en skolpraktik där rektorer och lärare idag använder uttryck som att "nå målen" och "uppfylla kunskapskraven" utan att fundera så mycket på vad dessa uttryck egentligen betyder och än mindre hur de påverkar undervisningens innehåll och just bedömningen av elevens kunskaper. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den här sortens frågeställning i sociala medier:

"En elev i åk 9 har missat undervisning och försöker jobba ikapp för att nå målen. Min chef vill att jag skriva en lista på vilka förmågor eleven behöver visa upp – det minsta som krävs för att eleven ska nå E. Har ni förslag på en uppgift där eleven kan visa många förmågor samtidigt?"

Ett gift djupt i lärarens hjärta

Att “nå målen” i betydelsen att uppnå en viss nivå av kunskaper skapar en bild att lärande är något statiskt – något som blir färdigt. Men så förhåller sig lärande och kunskap inte i verkligheten. Läroplanens innehåll är inte praktiskt möjligt att tillgodogöra sig förrän eleven lämnar ett stadium (årskurs 3, 6, 9 eller sista året i gymnasiet) och i verkligheten knappast då heller. Det finns nämligen alltid något nytt att lära sig av läroplanens centrala innehåll. När forntiden avslutas, följer antiken och medeltiden, när eleverna har friidrottat klart väntar bollsporter och dans, efter mötet med Astrid Lindgren stiftar eleverna bekantskap med Tove Jansson och så vidare. Lärandet tar aldrig slut och det finns oceaner av kunskap att erövra.

Tillsammans med skolmyndigheternas krav, läroplanens matriser och huvudmannens resultatfokus i teknokraternas lärplattformar har ett gift trängt djupt in i lärarens hjärta, grumlat den kritiska tankeförmågan och försvagat självförtroendet. De lärare som har protesterat mot den absurda bedömningspraktiken har fått betala ett högt pris. Därför har lärare gjort som byråkraterna beordrat och varit duktiga tjänare. "Det var inte så det var tänkt" och "lärare förstår inte hur det funkar" ursäktar sig Skolverket och försöker i nya allmänna råd reparera skadan och bringa ordning i röran som de själva bidragit till att skapa. I samma andetag frånsäger sig skolmyndigheterna sitt ansvar och föreslår att lärare ånyo måste kompetensutvecklas i läroplanen och bedömning, till exempel i webbkurser som "Likvärdighet i bedömning och betygssättning". Jag säger nej tack – lärare behöver inte tio år till med ytterligare hyllmeter och fortbildningar.

Kliv tillbaka och lita på oss

"Nya" läroplanen, Lgr22, kommer inte förändra någonting. Samma konstruktion med syfte, centralt innehåll och kunskapskrav finns kvar, liksom det målrelaterade betygssystemet. Jag är tämligen övertygad att tio timmars webbkurs, nya allmänna råd och instruktionsfilmer inte kommer att göra någon som helst skillnad för varken lärare och elever i bedömningsfrågorna. Det kommer bara att stjäla fokus, tid och energi från det som är skolans allra viktigaste, och det som på riktigt kan göra skillnad – att lärare får planera, genomföra och efterarbeta undervisning i sina ämnen. 

Under alldeles för lång tid har utomstående haft inflytande över undervisningens innehåll och bedömningsrelaterade frågor. Byråkrater och teknokrater som inte har kunskaper om utbildning och bildning har påverkat elever och lärare så att undervisningen och bedömningen stundom handlat mer om läroplanens formuleringar än om läroplanens innehåll. Läroplanen, förvisso delvis dysfunktionell, är lärarens bok. Läroplanen är inte elevens, vårdnadshavarens, lärplattformstillverkarens eller huvudmannens.

Lärare behöver ta tillbaka makten över läroplanens och undervisningens innehåll. De behöver kroka tag i varandra och unisont säga till de som har inflytande över skolan: "Det här är mitt ämne. Detta ska mina elever lära sig. Jag kommer att kontrollera vad de kan vid några tillfällen under läsåret". Det är lika enkelt som det låter och samtidigt lika svårt. För att underlätta för lärare bör alla andra som står utanför klassrummet kliva ganska många steg tillbaka och ha tilltro till att lärare undervisar och lär eleverna så mycket de bara kan. Kan ni lova oss det?

LÄS ÄVEN

Sandström: Ju fler politiska löften, desto fattigare blir skolan

Sandström: Koncernernas cyniska dammsugning av barn omkullkastar min bild av vad skolan är

Sandström: Svensk skola har kollapsat och politikerna är helt vilse

Sandström: Läslusten slaktas av allt fokus på mätbara mål

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt

Sandström: Att läsa en bok för tionde gången ger nya insikter

Sandström: Nu vill jag se ljusen brinna under högläsningen