Med koll på sin roll

Petra Schutz och Lisa Björklund Foto: Robert Blombäck

För att få till ett längre samtal med två lärare i Stockholmsregionen, med i runda slängar 45 minuters tunnelbaneresa mellan skolorna, är det lika bra att bestämma träff efter skoltid. Speciallärare Lisa Björklund och specialpedagog Petra Schutz har hunnit bekanta sig med varandra ett par minuter på fiket. Ingen av dem är sugen på kaka, både behöver smörgås efter en fullspäckad arbetsdag. Petra Schutz har dessutom inte hunnit äta lunch.

Efter några knappa tuggor är de redo att prata om, och även försvara, sin yrkesroll. Varför valde du att bli speciallärare?

LISA: Som lågstadielärare kände jag att jag inte riktigt hann med de elever som har ett extra stort stödbehov. Jag hade märkt att det finns så mycket man kan göra, bara man har mer tid. Specialpedagogutbildningen var aldrig aktuell för mig, eftersom jag var säker på att jag ville ha en lärarfunktion, och undervisning.

Hur viktigt var det att få inrikta dig på matematik?

LISA: Inte alls. Eftersom jag tänkte att jag som speciallärare säkert skulle få jobba med både svenska och matematik, så valde jag att inrikta studierna på det jag var mindre bra på.

Varför valde du att bli specialpedagog?

PETRA: Det var ett självklart val. Jag hade jobbat bland annat på högstadiet, i resursskola och i skola på behandlingshem, och sett vissa brister i organisation och samverkan mellan såväl lärare som olika professioner. Jag ville inte utbilda mig inom speciallärarens uppdrag, att exempelvis arbeta enskilt eller i mindre grupper med färdighetsträning. Snarare ville jag komma åt det där med att man ofta är ensam som lärare.

Ville du komma bort från det elevnära arbetet?

PETRA: Absolut inte. Jag ville göra något annat, men jag ville inte lämna skolan eller den pedagogiska arenan. Jag valde specialpedagogutbildningen utifrån ett stort

intresse för elevhälsofrågor och organisationsfrågor, samtidigt som jag ville vara

kvar i ett undervisningssammanhang.

Har skolor råd med specialpedagoger, behöver de inte främst speciallärare som jobbar mer ”hands-on”?

PETRA: Jag håller med om att det är svårt att få in exempelvis handledning – som vi ju har mer i utbildningen om – i lärarnas vardag. Jag får se till att handleda i stunden och vara i klassrummen. Men jag ser det som att specialpedagoger och speciallärare jobbar tillsammans för att nå en inkluderande lärmiljö. Möjligen kan man säga att jag ligger steget före och gör den breda kartan över vad vi behöver utveckla. Specialläraren blir till stor del utföraren. Många rektorer efterfrågar specialpedagogen för att de vill ha ett slags koordinator. Men visst, det händer att jag hör att rektorer söker specialpedagoger, men när man pratar med dem blir det tydligt att de egentligen vill ha en speciallärare.

Är specialpedagoger bättre än speciallärare på skolutveckling?

LISA: Man måste komma ihåg att det inte går att jämföra speciallärarutbildningen som startade 2008 med den som fanns tidigare. I dag får vi utbildning i inkludering, vi har hela tiden i åtanke att vi inte bara ska plocka ut elever. Vi har också läst om hur vi ger stöd i grupp och på organisationsnivå. Men samtidigt vet jag att specialpedagogerna har fått med sig ännu mer kring organisation och handledning. Jag är ganska duktig på att handleda i extra anpassningar, men däremot känner jag mig inte säker i att handleda kring elever med problemskapande beteende. Där sitter specialpedagogerna på mer fördjupad kunskap.

Är specialläraren bättre på undervisning?

PETRA: Ja, jag tror att speciallärare är bättre på färdighetsträningen. Sedan kan ju jag efter många år som lärare också ha bra redskap för till exempel läsinlärning. Våra bakgrunder spelar stor roll, helt enkelt.

LISA: Jag håller med, men för specialpedagoger som exempelvis är förskollärare i grunden, är det inte lätt att undervisa elever som har svårt med matematikutvecklingen. Eleverna med de största behoven har rätt att få en speciallärare med rätt ämneskompetens.

Motverkar speciallärare inkludering?

LISA: Nej, vi utgår ifrån att inkludering handlar om en känsla av sammanhang och att eleven också behöver förstå sitt sammanhang. Om man lägger upp speciallärarens stöd flexibelt, samarbetar med klassläraren och framför allt frågar eleven hur den vill ha det, kan specialläraren i stället gynna inkludering. Nyckeln är flexibilitet. Jag har hört talas om skolor där rektorer inte vill ha speciallärare och då blir jag bekymrad. Det måste bero på den gamla föreställningen att specialläraren bara plockar ut elever ur klassen.

PETRA: Om vi ska nå det som inkludering handlar om, att vara i ett sammanhang och må bra, då måste specialläraren finnas med, och helst i klassrummet.

Händer det att ni tänker ”nej, detta är inte mitt bord”?

LISA: Innan försökte jag ibland handleda lärare kring social problematik, men det känner jag mig inte utbildad för. Det finns andra som har den kompetensen i elevhälsan. Jag har sagt ifrån och jag gör inte de uppgifterna längre, det var inga problem att få förståelse för det.

PETRA: Som specialpedagog får jag ibland gästa kuratorns arena, och det kan jag göra om jag sedan tar mig tillbaka till den pedagogiska arenan. Och det händer att lärare verkligen ropar efter den mer speciallärarmässiga hjälpen – och då gör jag det, i kortare perioder. Ofta känner jag, trots massor av år som lärare, att jag saknar det kunnande som specialläraren har i att ringa in svårigheten i ämnet.

Tycker inte lärarna då att du måste ”hugga i där det behövs – sitt inte där och fundera på skolutveckling”?

PETRA (skratt): Nej, faktiskt inte. Men visst har jag en känsla av att inte räcka till, absolut. Det som är svårast att bära är just lärarnas frustration när de inte lyckas få till det för en elev. Säkert tänker någon ibland att ”kan du inte bara ta den där eleven”. Och det händer att jag gör det. Då handlar det oftast om elever med social problematik. Men det är ju min grej, det är det jag vill göra.

Vem av er ska sitta i elevhälsan?

PETRA: Båda. Vi kommer med olika infallsvinklar.

LISA: Ja, båda. Hos oss har vi ansvar för olika arbetslag och representerar det i elevhälsan.

Behövs två utbildningar?

PETRA: Ja, vi har olika kunskapsfält och skillnaderna är ganska tydliga, tycker jag. Jag pluggade just när det gick ett rykte om att specialpedagogutbildningen skulle försvinna. Det blev verkligen oro i lägret och många valde att byta till speciallärarutbildningen. Jag tog ställningen att jag faktiskt inte var intresserad av speciallärarprogrammet. För mig är specialläraren jätteviktig, men jag vill inte ha den rollen. Om man slår ihop utbildningarna så skulle den nya utbildningen behöva förlängas, så att vi fick läsa varandras bitar.

LISA: Jag tycker också att båda behövs. Jag såg både likheter och skillnader mellan min och specialpedagogernas utbildning. Jag tror knappast att det går att göra utbildningen längre, med tanke på att det redan är svårt att få folk att gå.

Om en skola bara har råd med en av er, vem ska den ta?

LISA: Specialläraren, säger jag, samtidigt som jag ser att jag har begränsningar när skolan behöver jobba förebyggande på ett djupare plan.

PETRA: Den frågan är verkligen svår! Jag borde väl säga specialpedagog, men jag tänker att varje skola måste avgöra vad den har störst behov av. En fara med att ta specialläraren är att man tror att den kan vara speciallärare i alla ämnen. Men så omfattande är ju inte utbildningen. Och så vill jag ju att skolor ska våga ta det något större greppet, tänka långsiktigt och hållbart, och då vill jag nog ändå säga specialpedagog.