Tema Åtgärdsprogram: Lärplattformar kräver läraransvar

Processen med särskilt stöd är utmanande för många skolor. Rutiner behöver hålla över både tid och personalbyten, resurser behöver räcka till. Skolor behöver tillgång till bra lokaler och rätt lärare på rätt plats så att det behov av särskilt stöd som skrivs fram i utredningarna verkligen kan genomföras för elevernas bästa. Men det handlar också om kunskap om själva processen och vad vi måste göra för att följa våra styrdokument. Oavsett om skolor använder ett digitalt system som ger processtöd för att dokumentera eller inte, så är särskilt stöd något som tar både tid och kraft från hela skolan och från den samlade elevhälsan. Och visserligen är dokumentationen viktig, men vi vill hellre ha tid och kraft till ele­verna i behov av stöd än att trassla in oss i snåriga processkartor och evighetslånga utredningar som kanske ändå inte hjälper eleverna så som vi skulle önska. 

Dokumentation är verktyg och ska inte bara låsas in i journalsystem.

Att klämma in processen i ett digitalt system som en lärplattform innebär stora möjligheter men också en hel del fällor som man måste vara medveten om. Möjligheterna är att både utredning av elevs behov av särskilt stöd och åtgärdsprogram kan vara en del av skolans pedagogiska arbete där lärarna göras delaktiga på ett tydligare sätt. När processen med särskilt stöd flyttas närmare lärarna ökar möjligheten att all den viktiga information som lärare besitter om elevernas lärande i klassrummet får en stor och viktig plats i de pedagogiska kartläggningarna. Det innebär också att lärarna får ökad kunskap om vad det innebär att arbeta utifrån ett åtgärdsprogram och hur det kan följas upp och utvärderas för att se om det stöd som eleven får verkligen ger resultat. Och för elevernas skull är det avgörande att dokumentationen inte blir pappersprodukter som är inlåsta i ett journalsystem, även om det numera är i digital form, utan att det blir pedagogiska verktyg som ökar möjligheten att ge eleverna det stöd de behöver för att nå så långt som möjligt. 

Ibland händer det på skolor att lärare är ansvariga för åtgärder eller åtgärdsprogram men den viktiga biten att informera dessa lärare har fallit mellan de två stolar som utgör den samlade elevhälsan respektive de undervisande lärarna. Arbetet i en gemensam plattform kan göra att glappet mellan dessa stolar minskar och att samverkan mellan elevhälsa och lärare, som ska finnas enligt våra styrdokument, ökar. Risken att man glömmer att informera lärare om viktiga stödinsatser minskar, vilket gynnar eleverna i behov av särskilt stöd. 

Det finns också en risk att när fler och fler kan göras till ansvariga så kan man ge sken av att det här med utredningar är lättare än det faktiskt är. Man lägger över ansvar utan att säkerställa att kunskapen finns kring vilken information som behövs för att kartlägga hela elevens lärsituation, hur man kan analysera det insamlade underlaget och hur man kan landa i en pedagogisk bedömning. Man sprider ut processen på fler utan att säkerställa att alla har rätt kunskap. Det finns också en risk i att lägga ut ansvar utan att säkerställa att tiden finns. Om lärare ska bli mer delaktiga i processen för särskilt stöd behöver de också tid för själva genomförandet så att inte arbetsbördan ökar. Att ge mindre tid för lärare att planera och genomföra undervisningen är en stor risk som på sikt kan leda till fler elever i behov av särskilt stöd eftersom det viktigaste främjande arbetet som en skola kan ägna sig åt är en god undervisning. 

Man lägger över ansvar utan att säkerställa att kunskapen finns.

En annan risk, och samtidigt en möjlighet, är att saker som hamnar i våra lärplattformar ofta kan användas som data på aggregerad nivå och bli till siffror i rapporter. Plötsligt kan vi se siffror på hur många elever som har extra anpassningar och särskilt stöd på en enskild skola eller i en organisation. Det särskilda stödet blir till stati­stik som kan hjälpa oss att bedriva systematiskt kvalitetsarbete men kanske att vi tappar något om vi låter siffrorna ta över. Bakom varje siffra finns en elev som har behov av stöd på något sätt men huruvida utredningar och åtgärdsprogram verkligen hjälper elever att närma sig målen låter sig inte enkelt mätas i några Excelfiler. Här måste huvudmän erbjuda stöd och kompetensutveckling så att särskilt stöd-processen fortsätter att hålla en hög kvalitet och inte bara blir till siffror som går att följa över tid.

Processen kring särskilt stöd är viktig för att vi ska kunna få alla elever att nå så långt som möjligt. Vi behöver ständigt utvecklas för att genomföra detta på ett effektivt sätt så att så många elever som möjligt får det stöd de behöver. Ett digitalt system kan underlätta men det kräver också kunskap både om själva systemet och om processen för att vi inte ska lägga ännu mer tid på att skapa dokumentation som inte hjälper ele­verna. Rätt använt kan det dock ge stora fördelar genom att skapa en effektiv och rättssäker process som i slutändan hjälper elever. 

LÄS ÄVEN

Distansundervisning som särskilt stöd – Uppsala och Göteborg först

Mikael Vestman: ”Marknaden av npf-influencers har gått för långt”

Tina Reuterberg: ”Vi måste sluta se föräldrar som en krävande mobb”