Elin Z: ”Se skolan som en investering mot gängvåld”

LÄS MER Elin Z: ”Obs-klasser bygger inte upp, de bryter ner”

Barnen dog. De sköts ihjäl. Det brinner ilsket och lågorna kastas allt längre bort från förorterna – mot centrumkärnorna och mot de tidigare trygga radhusområdena. Konflikterna finns i skolorna nu. Barn som inte spelar kula levererar droger och vapen. Mammor som i går oroade sig för första fyllan och ogjorda läxor vrider sig nu i trassliga lakan och undrar om sönerna överlever den här natten också. Några av dem skjuts ihjäl. 

Jag mår illa och vill skrika. Det är vanmakten, tror jag. Och när jag och eleverna pratar känns det som om något går sönder inom mig: skjutningarna har blivit så frekventa att de för eleverna reduceras till ännu en notis i nyhetsflödet. De blir inte längre berörda på djupet. Jag vill få dem att förstå att det fanns en annan värld en gång för inte så länge sedan. Det vrider sig i magen när han den smale med keps i ettan berättar att pojkar i hoodie erbjöd honom pengar för att ”vara snälla”. Han tackade nej. Jag andas ut.

Hjälper det med lösningar där den röda tråden är att ”stöket ska bort”? Nej. Barn är inte problem. De är möjligheter och kan och ska innebära framtidstro.

Sedan minns jag promenaden med väninnan för ett halvår sedan. Lisa var blek och hade något tomt och omisskännligt i blicken när det kröp fram: hon var sjukskriven för utbrändhet.

I augusti hade hon börjat arbeta som lärare i ett utsatt område. Det hade varit stökigt i klassen. Lisa hade verkligen försökt: undervisat, förmanat och kramat. EHT hade kopplats in men gick på knäna och resurserna fanns inte. Eleverna lärde sig för lite och mådde inte bra. Lisa var oroad. Hur skulle det gå för barnen? Drogsäljande skuggor lurade bakom skolknutarna och lockade med pizza och snygga kläder.

När december kom orkade Lisa inte sätta fram adventsljusstakarna hemma. Under jullovet låg hon apatisk på soffan och åt alladinchoklad, duschade bara när hon kände att armsvettsodören blev för påtaglig. Hon ville kräkas bara vid tanken på arbetet.

Egentligen ville hon armbåga sig in i ungarnas taggiga liv och ge dem kunskap som sköld. Men hon var så trött på huvudvärken, tårarna, stöket och resursfattigheten. Hon mådde illa av pralinerna. Hon orkade inte oroa sig över att fler pojkar med bruna ögon och böjda ögonfransar en vacker dag skulle skjuta eller skjutas.

Lisa ringde rektorn och frågade för hundrafemtioelfte gången om det skulle gå att få resursstöd i klassen. ”Vi får hjälpas åt”, sa rektorn. Lisa förstod att det betydde samma sak som tidigare: att Lisa själv skulle bära ansvaret för 4C:s kunskapsutveckling, väl och ve.

Lisa bytte skola och rosorna på hennes kinder är tillbaka nu.

Jag och Lisa funderade häromdagen över flera av de nya repressiva reformförslagen. Skulle klass 4C bli hjälpt av att i stället kallas OBS-klass eller hjälpklass? Hade ungarna hjälpts av lågbudgetförslag som att få sina ryggsäckar genomsökta eller genom att Lisa körde ut hela bunten i korridoren? Hjälper det med lösningar där den röda tråden är att ”stöket ska bort”? Nej. Det gör inte det. Att avlägsna barn leder dem i fel riktning. Barn är inte problem. Barn och tonåringar är möjligheter och kan och ska innebära framtidstro.

Låt oss vara tydliga: Elever som får en fullständig utbildning kommer förmodligen att välja yrkesarbete framför kriminalitet. Därmed blir de aktiva samhällsmedborgare. Skolans huvudsakliga syfte är förstås inte att förhindra kriminalitet, men när ungarnas kompetenser tas till vara blir Sverige också rikare. Ska vi på allvar knäcka gängkriminaliteten måste politikerna inse att skolan inte bara är en kostnad, utan kanske den mest lönsamma investeringen för ett tryggare samhälle. Därför behöver det trilla in massor av pengar till skolan så att den repareras från grunden. För kvalitet kostar.

LÄS ÄVEN

Elin Z: ”90-talsskolan hade resurser och ställde krav”

Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”

Elin Z: ”Elevernas brister skapas i skolan”