Inga hinder är för svåra

För Johanna var skolan en ständig kamp, och hon gjorde sitt bästa för att dölja sina svårigheter. Klumpen i magen var ständigt närvarande redan i lågstadiet och hon var ofta helt utmattad när hon kom hem. Men trots tröttheten var hon tvungen att ta itu med skolarbetet som hon inte hade klarat av under dagen. Hon grät, skrek och kämpade. Föräldrarna stöttade och hjälpte med läxorna men förstod tidigt att något var fel. Lärarna, däremot, sa att Johannas svårigheter skulle växa bort. De hade fel. Och det skulle dröja till vuxen ålder innan Johanna fick samtliga sina diagnoser.

Det är jätteviktigt att lyfta flickornas specifika svårigheter, och vikten av tidiga insatser. Johanna hade kunnat ­besparas mycket psykiskt lidande.

– Jag önskar att jag hade fått hjälp tidigare. Jag hade redan i lågstadiet behövt någon som frågade hur det var, någon att vända sig till. En trygg vuxen, inte nödvändigtvis en lärare. 

Först i högstadiet fick Johanna Gustafsson sin första diagnos, dyslexi. Men trots hjälpmedel var hon fortfarande trött efter skolan och var tvungen att sova flera timmar innan hon kunde ta itu med läxorna. I gymnasiet utreddes hennes problem ännu en gång och man kom återigen fram till diagnosen dyslexi, med specifika läs- och skrivsvårigheter. Johanna fick då en kassettbandspelare för att kunna lyssna på texter.

– Det var obeskrivligt pinsamt att ta upp det där kassettbandet i skolan, det kändes så gammalt. Därför lyssnade jag mest hemma där ingen såg.

Hon  misstänkte själv att dyslexin inte kunde vara hela förklaringen. Problemen fortsatte: stressen, nedstämdheten, tankarna om att hon var fel och annorlunda.

När hon senare skadade sig och inte längre kunde idrotta eskalerade svårigheterna. Under hela uppväxten hade fotbollen och innebandyn varit en både fysisk och mental frizon från alla bekymmer. Utan träningen försvann nu de där extrakrafterna. 

– Jag förändrades. Tidigare hade jag varit rätt tyst av mig men då blev jag pratig och plockig, hade svårt att sitta still och kände mig så annorlunda.

De tre åren i gymnasiet passerade och hon tog studenten. Att det trots allt gick vägen var mycket läraren Nicklas förtjänst. Han tog sig tid, lyssnade och peppade, och det även utanför lektionstid.

– Han var den som betydde mest för mig i gymnasiet, vi har faktiskt fortfarande kontakt, säger Johanna Gustafsson. Men jag förstår inte hur jag lyckades komma hela vägen till trean i gymnasiet utan att någon slog larm. Mitt eget larm gick ju på repeat hela tiden.

Hon fortsatte sina studier på folkhögskola och utbildade sig senare till fritidsledare. Men under studietiden fortsatte hon att stänga in alla känslor och till sist havererade det, eller som hon själv uttrycker det – ”stressburken exploderade”. Utbrott och panik­ångestattacker avlöste varandra.

– Vid det laget hade jag påbörjat en utredning men blev sjukskriven, och var tvungen att ta en paus för att fortsätta. Jag googlade mycket om adhd och kände igen mig. När jag väl fick dia­gnosen blev jag inte förvånad, men det var väldigt skönt att få svar på alla frågor. Jag fick även en tredje diagnos vid utredningen, asperger.

Boken ”Johanna – tre diagnoser i skolan” visar med all tydlighet hur fel det kan bli när en ung person inte får den hjälp och det stöd hon behöver. Det är en stark berättelse, och förutom Johannas egna ord finns där även texter om stöd och insatser samt över hundra reflektions- och diskussionsfrågor. De delarna är författade av Kenth Hedevåg, pedagog, författare och föreläsare med lång erfarenhet från skolan och från ett neuropsykiatriskt utredningsteam på BUP.

Deras vägar korsades när Johanna, som i dag arbetar som elevassistent, läste Kenths bok ”När mallen inte stämmer”. Johanna undrade över en sak och ringde helt enkelt upp Kenth för att få en förklaring. De pratade i närmare en timme och innan de lagt på hade Kenth lovat att läsa Johannas berättelse om sin skoltid – med tillägget att han skulle vara brutalt ärlig i sin bedömning. Han läste och berördes, och konstaterade samtidigt att texten var både rörig och ostrukturerad.

– Johanna svarade, ”vad hade du väntat dig, jag har ju tre diagnoser”, säger Kenth Hedevåg med ett skratt.

Sedan föddes idén att skriva en bok tillsammans, där berättelsen varvas med fakta. I slutet av boken finns ytterligare fem kortare berättelser om flickor med problem i skolan.

–  Det är jätteviktigt att lyfta fram flickornas specifika svårigheter, och vikten av tidiga insatser. Johanna hade kunnat besparas mycket psykiskt lidande,  säger Kenth Hedevåg.

Johannas egna erfarenheter är en stor fördel nu när hon arbetar i skolan.

– Det känns skrytigt att säga men jag har en annan förståelse för de här eleverna. Jag känner igen mig och finns där för dem, och de slipper känna som jag gjorde.