”Digitaliseringen har gett lite tillbaka till skolan”

I en debattartikel i Vi Lärare uttrycker en grupp debattörer, som står bakom Praxis-initiativet, en oro för den debatt som omger digitaliseringen. De menar att debatten blivit ”ideologisk och onyanserad” och riskerar stärka en ”digital ojämlikhet”.

De efterlyser därför nyanserad diskussion om hur tekniken kan användas som ett verktyg för att förbättra undervisningen. Det låter klokt. Problemet är dock att deras resonemang är minst lika ideologiskt och saknar verklighetsförankring. Det är ytterligare ett exempel på en teknikoptimism som i över två decennier styrt svensk skolpolitik och som lämnat lärarna ensamma med ansvaret för en huvudlös digitaliseringspolitik.

Debattörerna driver två huvudsakliga linjer: att bristen på digital kompetens riskerar att stärka klyftor och att det behövs strategiskt ledarskap. Som av en slump just vad ”Skolinitiativet Praxis” tycks erbjuda.

”Missvisande”

Diskussionen om ”digital kompetens” som ett verktyg mot ”digital ojämlikhet” framstår för mig som både pedagogiskt ihålig och socialt missvisande.

Det råder absolut stora skillnader i barns olika förutsättningar. Att dessa skulle bero på skillnader i digital kompetens är dock en banal utgångspunkt. Skolans viktigaste uppdrag är att lära barn läsa, skriva, tänka och förstå – inte att jämna ut tekniska klyftor.

Det låter naturligtvis lovvärt att tala om ojämlikhet, men de klyftor som existerar är ekonomiska och sociala och förstärks av bristande skolresultat. Som en stor del av forskningen på detta område visar är det snarare så att tekniken – i synnerhet när den införs ogenomtänkt – förstärker existerande maktstrukturer. De redan starka eleverna drar nytta av den. De andra lämnas bakom. Det är större risk att teknik bidrar till att förstärka klyftor än motsatsen.

”Fokus på ämnesundervisning”

Under fem års tid har jag studerat hur teknik används i klassrum över hela Sverige. En entydig slutsats är att den digitalisering som genomfördes med höga ambitioner gett ganska lite tillbaka. Det är inget konstigt.

I 25 års tid har forskare på området argumenterat för att lyckad teknikimplementering förutsätter ett fokus på ämnesundervisning och ämnesdidaktisk fortbildning, inte digital kompetens. Men istället för kvalitativ fortbildning får lärare i bästa fall kollegiala tips eller utbildning i nästa upphandlade lärplattform, eller i värsta fall slumpmässiga Youtubefilmer eller reklamliknande massmöten.

”Bidrar inte till skolan”

Debattörerna hävdar att digital teknik kan vara effektiv, rätt använd. Men rätt enligt vem då? Enligt vilka kriterier? Argumentet är inte nytt, utan är en återkommande trop som omgärdat all typ av teknik från 1920-talet och framåt, något historikern Larry Cuban konstaterade redan 1986. Inte vid något av dessa tillfällen har tekniken bidragit till att förändra skolan på det sätt som teknikens evangelister förutspått.

Det är större risk att teknik bidrar till att förstärka klyftor än motsatsen

 Vill man att tekniken ska bidra till barns utveckling och till att minska sociala klyftor är det vare sig ett diffust ”digitalt ledarskap” eller ett ”rätt” användande som är nyckeln. Då är det att ge läraren kontroll över undervisningen och förutsättningar till professionell frihet och ansvar, tillgång till kvalificerad ämnesfortbildning och makten att välja – eller välja bort – teknik, baserad på ämnesdidaktiska val.

Debattörerna har dock rätt på så vis att det sannerligen behövs en mer nyanserad och nykter diskussion om den digitala teknikens förutsättningar i skolan. Det är dock beklagansvärt att de själva knappast står för detta.

Mikael Bruér, doktorand i historia och historiedidaktik samt adjunkt i historia, Malmö universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

”Lärare lämnas i osäkerhet kring digitala verktyg”

”Digitala beslut fattas över huvudet på lärarna”

Yrkesgruppen som vann på fiaskot med skolplattformen

Rasande kritik mot digitala prov: ”Hoppas det kraschar”