Maria Wiman: Sluta med övertron på dokumentation
Krönika Lärarnas tidnings krönikör Maria Wiman är en av många lärare runt om i Sverige som dignar under dokumentationsbördan. Här skriver hon en krönika om hur hon tänkte när hon drabbades av den så kallade lärarsjukan och menar att det är dags att man slutar med den hysteriska övertron på dokumentation.
Foto: Ulf Lodin
I mellandagarna drabbades jag av vad som i folkmun kallas lärarsjukan. Jag tror att det officiella namnet är “riktig jäkla bondförkylning”. Jag är så förkyld att hela jag är ett enda kvidande av smärta och snorighet. Ändå hinner jag tänka tanken både en och två gånger: ”Vilken sjujäkla tur att det händer nu när jag ändå är ledig, inga elever att ha dåligt samvete inför, ingen kollega som hamnar i skiten, inga lektioner som behöver förberedas från dödsbädden.”
Låt oss göra vårt jobb på klassrumsgolvet, hands on, där vi behövs.
När min dotter några dagar senare insjuknar i samma helvetiska virus kommer tanken igen: ”Åh så bra att det sker på lovet, ingen vabb som ställer till det, puh vilken lättnad”. Och det är minsann långtifrån första gången det händer. Strax före jul hör jag mig själv muttra till samma arma dotter: ”Hur kan du få feber nu när mamma måste sätta alla betyg?” Ja, ni hör ju själva. Inga mother-of-the-year-pokaler kommer att hagla över mig.
Filosofen Jonna Bornemark kallar det etisk stress, alltså den stress och oro som uppkommer i glappet mellan vad man vill göra och vad man faktiskt har tid och möjlighet att göra. Bornemark ser det i synnerhet i yrken där man jobbar med människor. Man vet vilka uppgifter som borde prioriteras men administration, fyrkantig mätbarhet och lull-lull står i vägen. Jag befarar att om det fanns någon etisk-stress-akut hade vi lärare haft klippkort.
Att förbereda lektioner och bedöma elevarbeten är alldeles normalstressigt. Att hinna skriva incidentrapporter, pedagogiska kartläggningar, eht-anmälningar, förklarande föräldrarmail och käcka klargörande betygsmatriser gör det hela överstressigt. Lägg därtill den där gnagande etiska stressen, känslan av att man kunde göra så mycket mer om man bara haft tid med det som egentligen är viktigast av allt, nämligen att se varje unge under lektionen, att stanna kvar efteråt med den som inte riktigt förstår, att finslipa anpassningar, att efterarbeta så noggrant att nästa lektion blir bättre.
Ni fattar vart jag vill komma va? Det hela är egentligen mycket enkelt. Se till att minska den hysteriska övertron på dokumentation! Sluta bara! Låt oss göra vårt jobb på klassrumsgolvet, hands on, där vi behövs. Det om något skulle minska vår etiska stress.
Vem vet – det kanske till och med mirakulöst skulle bota alla stackare som drabbas av den ondsinta lärarsjukan så fort det blir lov? Ett medicinskt under med andra ord.
