Ge oss tid – inte käcka rim från politiker
Krönika Resultaten sjunker – det vi behöver är tid för varenda unge, inte käcka rim från en minister, skriver Maria Wiman.
När jag var relativt nyexad fick jag jobba i vad som då kallades förberedelseklass. Hit kom nyanlända knoddar i åldrarna sex till tretton. Det var barn från världens alla hörn – Polen, Afghanistan, Kina, Island, Peru och gud vet vad. Jag tror att vi hade totalt åtta gullungar på två lärare. Gemensamt för alla var att ingen kunde prata med någon.
Ni skulle bara veta vad uppfinningsrik man blir när de talade orden inte räcker! Man pratar med hela kroppen, gör djurlika läten, krumbuktar sig och bildstödet man använder är varje specialpedagogs våta dröm.
Vi hade inga speciella läromedel att tillgå. Det här var innan de digitala mirakelmaskinerna gjorde inträde i undervisningen. Det som idag heter Google translate var då högst analoga bläddringar i sådana där omöjligt långa uppslagsverk gjorde av äkta papper (jag vet – rena rama stenåldern!).
mellis
”Vilken omöjlig situation!”, tänker ni. ”Inte alls!”, svarar jag. För var det något jag och min kollega hade var det mycket tid för varje unge. Vi hann liksom med. Vi nötte svenska genom Pippi Långstrump, memory, klappramsor, egenhändigt specialanpassade läromedel, glosor, tålamod, repetition, stapplande samtal och en hejdlös mängd bubbliga skratt. Vi hann se varje unge. Och rätt som det var kunde de prata svenska allihop!
Om skärm blir pärm är saken så att säga biff.
Har ni förresten sett att svenska flickors skolresultat sjunker? Glappet mellan flickors och pojkars resultat är historiskt litet. Flickor är mer stressade än pojkar och de mår dåligt av bristande studiero. Sociala medier bidrar till psykisk ohälsa och i rapporten kan man läsa att man måste fundera på om flickor dessutom får mindre stöd och uppmuntran från lärare. Tänkvärt, eller hur?
Det är oroväckande
Jag hör vår utbildningsminister uttala sig i tv. Hon fokuserar på sociala medier. Bort med skärmarna från skolan, säger hon. Om skärm blir pärm är saken så att säga biff.
Jag personligen är svårt allergisk mot enkla förklaringar på komplexa problem. Jag tycker att det är oroväckande att de allvarliga resultaten i denna rapport förklaras på ett sätt som så slående går hand i hand med utbildningsministerns egen politik. Nu när det införs mobilförbud överallt och Johan Pehrson har lanserat ett käckt rim så kommer denna rapport som manna från himlen för att bekräfta Liberalernas egen skolpolitiska agenda.
Mhm. Jag tänker tillbaka på min tid i förberedelseklass där jag satt med en tioåring från Kina på min högra sida, en sexårig afghansk flicka i mitt knä och en isländsk tonåring mittemot. Vi hade tid att knäcka språket tillsammans. Det var tillräckligt få barn i klassen för att jag skulle kunna hjälpa dem allihop när det behövdes. Jag räckte till.
Det behövs mer än så
Klart att Simona kan skylla flickornas fallande resultat på Tiktok. Det ligger troligen en sanning i det. Men om vi ska rädda våra barn behövs mer än att konstatera att man minsann förordar pennor istället för tangentbord. Det kommer krävas maxtak på klasser, tid att förbereda lektioner och vi lärare måste få garanterad undervisningstid. Det är så vi har möjlighet att finnas till för alla – ja varenda en – virvelvindarna, rackarungarna, filbunkarna, knasbollarna och mönsterbarnen.
Det är förstås inte lika ekonomiskt fördelaktigt som att köpa in mobilhotell till varje klassrum. Men det är rätt väg att gå om man menar allvar med sin skolpolitik.
”Jag är oduglig att ha på kalas”, sa en lyckligt leende kinesisk elev till mig när jag bjöd honom på swedish delikatess sockerdröm. Pippi Långstrump ändå! I det lilla sammanhanget hade vi till och med tid för henne.
LÄS MER:
