”Undervisning är inget för fruntimmer”

Att undervisa är inget för fruntimmer.

Så lät det när den allmänna folkskolan infördes 1842.

Men snart, 1856, kom kraven på att kvinnor skulle få vara lärare. Först när kravet kom från en man, Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta, hände något.

I en riksdagsmotion argumenterade han för att kvinnor skulle få ”uppfostra släktet till redlighet och kärlek”.

”Hennes mildare sinnelag och större tålamod i förening med större snabbhet i uppfattning vore egenskaper som syntes ägnade att bereda henne en framskjuten plats i undervisningsväsendet. Kvinnor med behöriga kunskaper vore därför lämpade som lärarinnor, speciellt vid folkskolorna.”

Två år senare infördes småskolan som inledningen på folkskolan. Den blev snabbt kvinnornas arena. Redan tio år senare var ungefär hälften av småskollärarna kvinnor.

Enligt lagen hade de även rätt till samma lön som sina manliga kollegor.

Ett ovanligt förhållande. Som inte varade för evigt.

Drygt 50 år efter att kvinnorna gjort sin entré vid katedern, 1906, beslutade riksdagen att manliga lärare skulle ha mer betalt än kvinnorna. 1 350 kronor om året mot 1 200 kronor för kvinnorna.

Varför?

Män är familjeförsörjare och behöver därför en högre lön, löd motiveringen till beslutet.

Inte nog med det. För kvinnliga lärare var det fortfarande omöjligt att gifta sig eller skaffa barn. Då fick de sparken.

Och de lärare som hade tjänstebostad fick olika lägenheter. Männen tre rum och kvinnorna två rum. Också det motiverades med männens familjeförsörjning.

Samtidigt kvoterades även män in på lärarutbildningen för att kvinnorna inte skulle bli för många.

Då fick många kvinnor nog. De startade Sveriges Folkskollärarinneförbund som tog upp kampen.

Högt på dagordningen stod lika lön för lika arbete.

En kamp som pågick i decennier.

Män skulle inte bara ha högre lön för att de var familjeförsörjare. De orkade mer än kvinnorna också.

Så här skrev Alfred Frankman, vice ordförande i Sveriges Folkskollärarförbund:

”Nu säger lärarinnorna att de kan sköta en klass lika bra som en lärare. För all del, visst finns det en och annan kvinna med ovanliga krafter […] Att lärarinnorna i allmänhet har samma krafter som lärarna tror väl ingen, utom de själva. Men följden av denna deras tro blir, såsom statistiken visar, ofta överansträngning och åtföljande tjänstledighet för sjukdom.”

När Folkskollärarinneförbundet ville att kvinnor skulle kunna bli skolinspektörer var motståndet stort.

Också från Skolöverstyrelsen.

”Lärarinnor har inte fysiska förutsättningar för att bli folkskolinspektör. De orkar inte med de milslånga inspektionsresorna med skjuts”, löd motiveringen.

Lärarinneförbundet var blixtsnabbt att replikera.

”Vilka yrkesutövare har de längsta och besvärligaste resorna här i landet? Jo, barnmorskorna.”

När 30-talet led mot sitt slut hade lärarinnorna vunnit båda striderna.

Efter kriget fortsatte de sitt intåg i skolvärlden, stegvis också i den högre utbildningen.

”Att lärarinnorna har samma krafter som lärarna tror väl ingen, utom de själva.”

En förklaring till att många kvinnor kom till skolorna var bristen på arbetskraft efter kriget. Kvinnorna behövdes, säger Eva Gannerud, tidigare docent i pedagogik, som ägnat decennier åt att studera lärarnas arbete ur ett genusperspektiv.

– Lite förenklat kan man sedan säga att kvinnorna ökade i skolan ju fler hemmafruar som försvann.

Framför allt i de lägre stadierna. Läroverken och gymnasierna förblev länge männens bastion. Och det var inte så många år sedan kvinnorna blev i majoritet på gymnasiet. I dag är det 45 procent manliga lärare.

Förskolan och det som motsvarar småskolan har kraftigt dominerats av kvinnor ända sedan andra halvan av 1800-talet. Männen har inte tagit sig in där på samma sätt som kvinnorna gjort i den högre utbildningen.

Även om förhoppningen om förändring var stor på 1970-talet.

Mats Olsson, i många år förskollärarutbildare vid Malmö högskola minns:

– När jag utbildade mig till förskollärare var 3 till 4 procent män. Eftersom vi gick mot ett underbart samhälle räknade vi med att det skulle vara 50/50 inom 20 till 30 år. Men det var en naiv framtidsoptimism att jämställdheten skulle förändra könsmönstren. Det finns faktiskt forskning som säger att ju bättre vi får det, desto starkare blir könsmönstren. Det är lite svårt att ta till sig de tankarna.