Här växer barnens språk – i rekordfart

När Carita Söderberg, lärare på Fröhusets förskola i Järva i Stockholm, fick chansen att vara med i Stockholms universitets studie tvekade hon inte. Hon kände till forskarna bakom studien och trodde på idén.

Många av förskolans barn talar ingen svenska alls hemma. Att tillsammans med forskarna, strateger och vårdnadshavare prova ett nytt sätt att arbeta med 1–3-åringarnas språkutveckling var självklart. I alla fall för Carita Söderberg.

– Alla var inte lika entusiastiska, förändring kan vara besvärligt och vi hade det inte dåligt innan, säger hon.

Ska stärka de yngstas ordförråd

Men hon kände att det kunde bli bättre.

Två avdelningar med totalt 30 barn fick vara med i studien. Carita Söderbergs avdelning var en av dem.

Syftet med projektet är att utifrån arbetssättet Semla – socio-emotionellt och materiellt lärande – utveckla metoder och moduler som stärker de yngsta förskolebarnens svenska ordförråd och språkutveckling. Forskargruppen bestod av två forskare från Stockholms universitet, Anna Palmer och Hillevi Lenz Taguchi, och av personal från två förskoleavdelningar, två förskolestrateger, ledningspersoner – och så trettio förskolebarn i åldrarna 1–3 år.

Forskaren Anna Palmer har sedan många år arbetat med Semla med äldre barn, 4–6-åringar. Den här gången skulle man se om metoden fungerar även för de yngsta. Forskarna utvecklade ”mini-Semla” för ändamålet.

Det fungerade långt bättre än förväntat. Varje vecka under tre terminer besökte alla inblandade, forskare, lärare och barn, utbildningsplatsen i Björkbacken för att delta i lekfullt lärande under 60 till 90 minuter.

Förändring efter två veckor

De första två besöken var lite spända och trevande. Sedan släppte det.

– Studien skulle pågå i två år men redan efter två veckor började vi se en förändring, säger Anna Palmer.

Och det gick snabbt, barnen gick från enstaka ord till flera, och långt tidigare än man räknat med, till meningar.

– Barnen började samtala med varandra.

Arbetssättet vilar på en bas av pedagogiska, didaktiska, utvecklingspsykologiska och kognitionsvetenskapliga teorier och på beprövad erfarenhet från svensk förskola och inspiration från Reggio Emilia.

Speciella stationer, moduler, hade förberetts med material som aktiverar barnens nyfikenhet och lekfullhet. En modul var till exempel ett utrymme med vatten i olika kärl. Där övas handens grov- och finmotorik samtidigt som ord som ösa, hälla, flyta, sjunka med mera används. I en annan modul fanns det speglar med ljus och projektioner. Rörelse- och dansmodulen och sagomodulen är andra exempel.

Där i modulerna började lärare och barn leka och prata med ord, kroppsliga uttryck och begrepp.

Läraren följer med barnet

När barnet spontant går till en modul för att leka, kanske för att bygga ett torn med klossar, följer läraren med för att skapa en 1–1-interaktion. Om ordet som ska tränas är ”bygga” kan läraren säga: ”Ska vi bygga ett högt torn? Ett sådant som vi byggde i går, kanske? När vi byggt klart kanske tornet når ända till taket. Bygger vi med stora klossar kan det bli stabilare.”

Förhållandevis långa meningar med varierande tempus och nyanseringar: ”En borste är sällan bara en borste utan är en hårborste, en diskborste eller en sopborste. En dörr är en skåpdörr, en ytterdörr, garagedörr” och så vidare.

Interaktionen pågår tills barnet tröttnar, inget får komma emellan, ingen dokumentation, inget samtal med någon annan lärare, ingenting. Barnet får lärarens fulla uppmärksamhet.

Samtalen skedde i huvudsak på svenska men inte alltid.

– Vi tar in barnens modersmål i det här också. Ibland kanske de inte har någon svenska alls och då har vi frågat vårdnadshavarna om vad olika saker heter på deras språk. Det blir en enklare start för barnen när de känner igen sina ord, säger Carita Söderberg.

Kräver att vuxna pratar med dem

Barnens språk utvecklades i rekordfart men det var långt ifrån det enda som hände.

– Barnen gick från att säga enstaka ord till meningar till att börja tänka abstrakt, säger Anna Palmer.

Plötsligt använde barnen ordet ”om”, som i ”prata om”, ”fråga om”.

– Och barnen började kräva att de vuxna pratade med dem.

Det har blivit betydligt färre konflikter.

När projektet var klart hade flera av barnen som deltagit lämnat den yngsta gruppen. Men mini-Semla lever kvar på avdelningarna, nu i egen regi och utvecklad till de lokala förutsättningarna.

Tillfällen för 1–1-interaktioner mellan barn och lärare visade sig finnas i den naturliga miljön, bortom modulerna. Fröhusets personal hittade dem överallt.

– Vi pratar med barnen vid blöjbyte, vid dukning, vid påklädning i hallen …, säger Carita Söderberg.

Och med barn som kan uttrycka sig och som känner att de blir lyssnade på har arbetet blivit lättare.

– Det har blivit betydligt färre konflikter och det är mycket lugnare på avdelningen. Det är en trygghet för barnen att känna att de kan göra sig förstådda och att de känner att de vuxna vill lyssna på dem, säger Carita Söderberg.

Färre konflikter men även större arbetstillfredsställelse, enligt de mätningar som gjorts bland personalen.

– Ja, det är många som berättar att när de kommer till grinden så tänker de: ”Undrar vad jag kommer att få vara med om i dag?”

”Inte rädda för att inleda samtal”

När Vi Lärare besöker förskolan möts vi genast av tvååriga Meliya med ett förstoringsglas tryckt mot näsan. Hon ställer sig jättenära.

– Jag ser dig, säger hon frimodigt.

Även det är en konsekvens av projektet.

– Barn som lärt sig att vuxna är intresserade av vad de tänker och vad de säger är inte rädda för att ta kontakt och inleda samtal. För dem är det självklart att vuxna vill prata och leka, säger Carita Söderberg.

LÄS MER:

Forskarna tvärvänder: Sluta dokumentera yngsta barnen

Vi Lärares reporter gick i fällan under samtalet med barnen