Inlevelse genom litteraturen

Mobbning handlar om utanförskap och utstötning, något som kanske är det mest traumatiska en social varelse som människan kan råka ut för. I synnerhet barn och ungdomar som fortfarande håller på att bygga upp sin identitet. Några patentmetoder att komma åt mobbning finns knappast eftersom varje situation är unik. Men jag tror att ett långsiktigt arbete med uthålliga teman, där etiska och existentiella frågor utgör undervisningsinnehållet är att föredra. I sådana teman kan läsning av gemensamma skönlitterära texter vara ett centralt inslag och fungera som en källa till kunskap om hur mobbning kan yttra sig, vad mobbning beror på och hur man kan få stopp på den.

Det finns snart sagt hur många barn- och ungdomsböcker som helst där mobbning och utanförskap är det centrala temat. En viktig utgångspunkt när man använder skönlitteratur i undervisningen är att alla eleverna i klassen läser samma bok. Jag menar att det finns en rad fördelar med detta jämfört med att eleverna fritt väljer böcker, även om detta sker inom ramen för ett och samma tema.

I Susi Bohdals bilderbok Selina, Pumpernickel och katten Flora försöker Selina hindra en aggressiv katt från att äta upp en liten mus. Problemet är bara att Selina själv blir rädd för den ilskna katten och viker undan för den, vilket resulterar i att katten börjar växa till enorma proportioner. Ju mer Selina backar, desto större blir katten. Det är inte förrän Selina med den lilla musens hjälp samlar mod och börjar gå emot katten som den återtar sin normala storlek och flyr med svansen mellan benen. Budskapet är, som jag tolkar det, att man måste våga stå emot förtryck och inte låta sig kuvas av den som bara skenbart är både större och starkare.

Samma budskap återfinns i Irina Korschunows Om det kommer en unugunu och i Hans-Erik Engqvists novell Revanschen. Alla de här texterna lägger upp för en diskussion om det är rätt att ge igen, hur detta i så fall kan ske och om det finns några andra alternativ än fysiskt våld att försvara sig med om man blir utsatt för mobbning.

Annika Holms Mod Matilda Markström handlar om en konflikt där flickorna, som befinner sig i minoritet, i en lågstadieklass utsätts för ett kollektivt och mycket brutalt förtryck av pojkarna i klassen. Även i den här boken handlar det om hur flickorna ska agera för att få slut på pojkarnas terrorvälde, men Annika Holm väljer ett annat recept än det fysiska våldet. En central fråga i boken är hur de vuxna förhåller sig. Klassens lärare väljer att blunda och kapitulera inför pojkarnas våldshandlingar, medan den vikarie som kommer till klassen ser vad som pågår och försöker stärka flickorna mentalt, så att de kan agera mot förtrycket med andra medel än våld. Holm visar också vilken viktig roll föräldrar till mobbare och mobbningsoffer kan spela.

I boken finns flera tomrum – det vill säga händelser som äger rum i berättelsen, men som man som läsare aldrig får vara med om – bland annat två föräldramöten där problemen i klassen diskuteras och där eleverna inte får vara med. Dessa tomrum kan man låta eleverna gestalta till exempel som rollspel eller berättelser. Ett annat tomrum är när mobbarnas föräldrar kommer hem till huvudpersonen Matilda. Här finns en scen där barnen befinner sig i Matildas rum, medan föräldrarna sitter i köket. Vad föräldrarna gör och säger till varandra får läsaren aldrig veta. En given fråga att diskutera är naturligtvis vad lärare och föräldrar bör göra när problem av det här slaget uppstår i en klass och om de utsatta barnen skvallrar om de berättar för sin lärare vad som pågår. I boken finns också ett flertal dramatiska scener som man kan bearbeta i form av forumspel eller andra liknande värderingsövningar.

En något annorlunda problematik gestaltas i Ander Dråns En bra klass. Den inleds med att huvudpersonen, som är en flicka, slår fast att hon går i en bra klass. ”Det har alla sagt”. Det ska snart visa sig att den sexa det handlar om inte är riktigt så välartad som ryktet förtäljer. När Kelima, en bosnisk flyktingflicka, börjar i klassen delas denna snart i två läger. Majoriteten av eleverna vill, ivrigt påhejade av sina föräldrar, att Kelima ska bort från klassen, medan huvudpersonen och några av hennes vänner är av en annan uppfattning. Det hela utvecklar sig till en infekterad konflikt där både elever och föräldrar är inblandade.

Berättelsen intar inte en naivt romantisk hållning med enkla patentlösningar. I stället visar författaren hur komplicerade konflikter med etniska förtecken är. Ett sätt att inleda bearbetningen av texten är att låta eleverna rita en bild av den händelse de tycker är bokens viktigaste. Detta brukar ge upphov till mycket intressanta samtal när man samlas kring bilderna. Nästa steg kan vara att diskutera kring begreppsparet lika – olika. Detta kan göras i två steg. I det första kan man jämföra Kelima och bokens huvudperson med utgångspunkt i frågan vad de har gemensamt och på vilket sätt de skiljer sig åt. I nästa steg kan eleverna i klassen arbeta i par och jämföra sig själva med varandra och med någon av bokens personer på samma sätt. Självfallet kan man också diskutera elevernas egna erfarenheter av att få en ny elev till klassen eller att själv komma som ny elev till en klass.

En ovanligt stark bok som blivit mycket använd i skolan är Eva Wikanders tvillingroman Johan och Peter. Det är en spännande bok såväl innehållsligt som berättartekniskt. I den ena delen, Ensam krigare, berättar Johan i dagboksform hur han blir brutalt mobbad av klasskamraten Peter. I den andra, Ensam med hajar, skildras samma förlopp ur mobbaren Peters perspektiv. Här anar man också förklaringen till varför Peter beter sig som han gör. Det faktum att Wikander försöker se förklaringar till Peters destruktiva beteende innebär inte att hon därmed försvarar hans handlingar gentemot Johan. Tvärtom! Just detta skulle man också kunna diskutera med eleverna – kan man acceptera att elever beter sig som de gör bara för att de till exempel har det jobbigt hemma? En annan viktig fråga att diskutera är vad som krävs för att de två pojkarna ska kunna leva i någon sorts fredlig samexistens. Här kan man dra paralleller till den försoningsprocess som Nelson Mandela tog initiativet till efter befrielsen i Sydafrika.

I Annika Thors Sanning eller konsekvens är det en grupp flickor som står i centrum. Boken handlar om hur huvudpersonen Nora deltar i utstötningen av Karin, en av klassens avvikande och marginaliserade flickor. Precis som i En bra klass går huvudpersonen i sexan. Skälet att Nora gör som hon gör är rent egoistiskt   – hon är rädd att mista sin gamla bästis Sabina. Det finns en rad etiska frågeställningar att diskutera i anslutning till boken. Ett exempel är att Karin försöker ”köpa” Noras vänskap med obrottslig lojalitet.

Jag har själv på nära håll följt en sexa där eleverna läste romanen inom ramen för temat ”Lika – olika”. Läraren bestämde sig för att arbeta med perspektivbyten. Hon valde ut ett antal scener och tomrum i boken och bad eleverna föreställa sig vad som skulle hända om det i stället hade varit pojkar det handlade om. Eleverna fick gestalta detta på olika sätt, bland annat genom egna texter, bildskapande, samtal och rollspel. Under den vecka jag följde arbetet i klassen kunde jag konstatera att eleverna var påfallande engagerade och aktiva. Förklaringen till detta är sannolikt att de mycket väl kunde känna igen sig själva i många av bokens händelser och att de uppgifter de fick arbeta med var helt öppna. Några slutna, kontrollerande uppgifter med rätt svar förekom inte. När läraren mot slutet av uppföljningsarbetet frågade eleverna vem av bokens personer som de helst skulle vilja ha som sin bästa vän svarade nästan alla Karin. Både läraren och jag blev ganska förvånande över detta, men kanske är det så enkelt att eleverna i klassen gärna skulle vilja ha en egen bästis som, precis som Karin, är hängivet lojal mot dem. Att arbeta med perspektivbyten på detta sätt kan vara en medveten strategi för att positivt påverka elevernas förmåga till empati eftersom de därigenom tvingas betrakta samma händelse ur flera olika perspektiv.

En relativt ny bok, där könsperspektivet sätts i centrum, är Sofia Nordins Äventyrsveckan, där huvudpersonen Amanda tvingas samarbeta med sin värsta plågoande Philip för att de ska överleva i ödemarken efter en forsränningsolycka. Det är en spännande och välskriven bok som slår hål på myten att ensam är stark. Det finns en intressant pedagogisk dimension i detta i en skola där företeelser som eget arbete och extrem individualisering allt mer breder ut sig i undervisningen på bekostnad av dialog och samarbete.

Boken påminner en hel del om Mats Wahls Emma och Daniel – kärleken och den lägger naturligtvis upp för diskussioner kring vad som förenar och skiljer pojkar och flickor åt. En utgångsfråga skulle kunna vara: ”Är det här verkligt? Är det så här det är?” Två böcker som kan läsas i anslutning till Äventyrsveckan är Lasse Ekholms Skumkyssar och salta hjärtan och Kamratpostklassikern Kropp och knopp.

En av de starkaste berättelser om mobbing jag själv läst är Leif Esper Andersens lättlästa ungdomsbok Du ska inte tro att du är något. Huvudpersonen tvingas byta skola när hans pappa åker i fängelse. När några av klassens tuffingar får kännedom om detta inleder de en fullkomligt hänsynslös häxjakt på honom. I ren desperation flyr han ut på en myr för att bli av med sina plågoandar. Han somnar och fryser ihjäl. När man hittar honom dagen efter såg det ut ”som om han log”. Boken kan, i all sin yttre enkelhet, beskrivas som en cirkelkomposition. När den begravning som avslutar boken är över hittar nämligen klassens tuffingar ett nytt offer. En av killarna säger: ”Har ni sett honom där borta? Han den rödhårige. Ska vi gå bort och ha lite kul med honom?”

Under min egen tid som lärare började det en ny flicka, Emma, i min klass. Hon hade flyttat från sin gamla skola för att hon var utsatt för mobbning där. När vi arbetade med temat ”Makt – mod – rädsla” frågade jag vid ett tillfälle eleverna vad de tycker att lärare ska göra om någon blir mobbad. Emma var den enda som hade en åsikt:   

  – Det kvittar vad man gör, sa hon allvarligt.

Kanske är det så. Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet med säkerhet är att man som lärare i alla lägen alltid måste ställa sig på de svagas sida. Att arbeta med skönlitteratur kan vara ett sätt att som lärare mera långsiktigt visa sin solidaritet med utsatta elever samtidigt som man naturligtvis måste sätta tydliga gränser i akuta situationer.

Jan Nilsson (lärarutbildare vid Malmö högskola. Han har bland annat skrivit Att se och förstå undervisning (Studentlitteratur 1999).)