För att lösa lärarbristen måste skolans styrning ändras i grunden

Såväl våra politiker, lärarfack, Skolverket och Sveriges kommuner och landsting är överens om att lärarbristen är ett av skolans stora problem. Med jämna mellanrum kommer förslag på lösningar. Lärarförbundet kom med en rapport inför Almedalsveckan där de vill ha snabbare vägar till lärarexamen, bättre arbetsvillkor och högre löner för lärare. Lärarnas riksförbund vill se högre löner och bättre arbetsvillkor. Skolverket har lanserat ett stödmaterial för obehöriga lärare och regeringen vill anställa lärarassistenter för att öka yrkets attraktivitet samt öka lönetillägget för lärare i de utsatta områdena. Regeringen vill också införa professionsprogram, utökade lärarlyft samt att fortbildning för rektorer permanentas.

Jag tror att dessa förslag är fel väg att gå om vi vill att fler lärare ska välja att stanna i yrket och att fler ska välja att studera till lärare. Dessa förslag är inte lösningen på det grundläggande problemet. Alla är överens om att lärarbristen är ett av våra största problem men analysen varför vi har en stor lärarbrist och vad vi behöver göra åt den uteblir. Vi pratar om orsak och verkan men vi pratar inte om den grundläggande principen i styrningen av skolan. Jag menar att anledningen till att vi idag saknar över 65 000 lärare går att finna i just dessa principer. Det är den rådande principen att vi ska minska kostnaden och samtidigt öka skolans uppdrag och kvalité som gör att vi har lärarbrist. En annan anledning till att vi har lärarbrist är det fria skolvalet och marknadsstyrningen av skolan där elever och föräldrar ses som kunder på en marknad. De aktiebolagsdrivna friskolorna dränerar inte bara den kommunala skolan på resurser med stora vinstuttag, den spär även på segregationen. När jag tittar i Skolverkets statistik blir det tydligt att många aktiebolagsdrivna friskolor ger glädjebetyg i grundskolan med konsekvensen att eleverna lämnar grundskolan med bra betyg, men utan de kunskaper de behöver för att klara fortsatta studier. Vi har skapat ett system med tillvalsskolor och frånvalsskolor.

De ständiga effektiviseringskraven, dvs nedskärningarna, gör att det inte går att skapa bra arbetsvillkor. SKL gick ut nyligen och sa att nästa år kommer 99% av kommunerna skära ner i skolan. Det innebär att vi som arbetar i skolan kommer vara färre personer som ska göra samma arbete eftersom uppdraget aldrig minskar, det ökar. Staten ökar kraven på skolan och kommunerna skär ner i resurserna. Förutom det statliga uppdraget får vi även uppdrag från våra kommunala huvudmän att genomföra. Det är dags att vi börjar minska på skolans uppdrag i samma takt som resurserna minskar. Lärares arbetsvillkor försämras successivt och det tar sig i uttryck i en allt ökande undervisningstid, allt mindre tid läggs på för – och efterarbete av undervisningen och en omfattande dokumentationsbörda som ökar i takt med regeringens reformer. Detta i kombination med att allt färre lärare arbetar i skolan leder till allt sämre arbetsmiljö. Försäkringskassan har under lång tid skrivit i sina årsrapporter att de ökande sjuktalen bland lärare står i direkt relation till brister i arbetsmiljön. Högre löner och professionsprogram kommer inte göra att fler vill stanna kvar i läraryrket eller att fler väljer att läsa till lärare. Menar vi allvar med att vi vill ha utbildade lärare i skolan måste vi göra upp med principerna bakom styrningen och det är bråttom. Det är detta som våra politiker, SKL och lärarfack borde lösa tillsammans och det gör ni inte med professionsprogram, lärarassistenter och högre löner.