Allt om distansundervisning som särskilt stöd

Det har tillkommit ett undervisningssätt för att ge särskilt stöd – distansundervisning. Hittills har tre kommuner fått klartecken från Skolinspektionen. Och fler kan det bli.

– Redan efter ett år såg vi tydliga framsteg hos flera av eleverna, säger specialläraren Christina Myresten, vars hemkommun Göteborg tillsammans med Uppsala började med distansundervisning som särskilt stöd förra hösten. Sedan höstterminsstarten har även Stockholm varit i gång.

Emma Leifler, lektor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet, ska fungera som ”följeforskare”. Så här långt är hon imponerad:

– Jag tycker att de är modiga. Det finns ingen skolpolicy på området, inga färdiga riktlinjer. De är de facto pionjärer. Men som de säger själva: Vad är alternativet då allt annat testats? 

Vi bryter ner i tydligt avgränsade delar och betar av steg för steg. Även högpresterande elever gynnas av tydligheten.

Anders Wallin, rektor på nybildade Elyseum Distans, tar till en ”klyscha”, som han själv uttrycker det:

– Vi måste bygga planet samtidigt som vi flyger det.

Men det tog tid innan man kunde lyfta. Ändringen i skollagen, som trädde i kraft 2021, gjorde det möjligt att söka tillstånd för att bedriva distansundervisning som ytterligare en metod för att ge särskilt stöd. Hittills har Skolinspektionen fått in 132 ansökningar, men bara tre har beviljats. Det verkar svårt att komma genom nålsögat?

– Det är många krav som måste uppfyllas för att godkännande ska ges, berättar Carin Clevesjö, enhetschef på Skolinspektionen. 

Vilka har varit de största hindren?

– Det vanligaste skälet till avslag är att sökanden inte kan visa upp ett tillräckligt elevunderlag. Lagen kräver bland annat att man ska visa att man kan tillgodose ett behov av distansundervisning som särskilt stöd även hos andra kommuner eller enskilda huvudmän.

Sedan måste man visa att man kan bedriva undervisningen med god kvalitet. Och att man har förutsättningar att erbjuda undervisning i alla moment i de ämnen man vill undervisa i, även de ämnen där det inte går att undervisa på distans, exempelvis de praktisk-estetiska ämnena. Man måste hitta en modell där viss närundervisning kan genomföras.

Men kanske viktigast av allt: alla andra möjligheter till särskilt stöd ska ha prövats eller bedömts olämpliga. 

– Vi har haft ansökningar där de inte tydligt kunnat visa att så är fallet.

För Göteborgs stad blev det tredje gången gillt, de två första ansökningarna avslogs.

Specialpedagogen Pernille van Raalte, som var med och tog fram ansökningarna, berättar att de blev duktigare med tiden, förstod mer vad som krävdes för att få grönt ljus. 

Det stod klart tidigt att behoven är stora:

– När vi frågade runt bland stadens skolor och i kranskommunerna kom vi snabbt upp i drygt 300 elever.

Fler än ni trodde?

– Nja, det var ju ingen upplyftande statistik, men jag blev inte direkt förvånad. Vi är medvetna om att långvarig problematisk skolfrånvaro har blivit vanligare. 

Hon följer arbetet på Elyseum Distans och ser tydliga framsteg.

– De klarar fler kurser och de mår bättre. De två sakerna hänger förstås ihop, de får en tro på att de kan klara det. Det blir en positiv spiral.

Förra hösten började 15 elever på Elyseum Distans, ett antal som utökades till 20 i våras, de flesta från årskurs åtta eller nio. Och detta läsår har 40 elever börjat. Men det finns alltså elever som bedöms ha behov av distansundervisning men som inte får plats – hur görs urvalet?

– Vi har ett tvärprofessionellt utredningsteam som noga går igenom varje förfrågan. De elever som har störst behov prioriteras, men teamet gör också en bedömning av elevens förutsättningar att klara distansundervisning. 

I slutändan, understryker Pernille van Raalte, är det rektor i ”primärskolan” (hemskolan) som tar beslutet om huruvida distansundervisning är rätt stöd för eleven. 

– Rektorn har helt enkelt fått ett nytt verktyg i verktygslådan när det gäller särskilt stöd. 

De är modiga. Det finns ingen skol­policy på området, inga riktlinjer. Men vad är alternativet då allt annat testats?

Elyseum Distans håller till i vanliga kontorslokaler några stenkast från Gamla Ullevi. Där finns väldigt lite som för tankarna till en skola: ett öppet kontorslandskap med höj- och sänkbara bord för de fem lärarna, några telefonbås där de kan tala ostört med elever och ett konferensrum.

Anita Grigic Magnusson är SO-lärare på högstadiet och samordnare:

– Att det inte ser ut som en skola kan vara en poäng, vissa har ångest inför skollokaler, det blir mer avdramatiserat när de kommer till oss. Vissa orkar ta sig hit för ett prov eller för en samling inför ett studiebesök, vilket kan vara ett första steg mot att en dag återvända till skolan.

Vår planerade intervju blev försenad, Anita svarade inte vid vår uppgjorda telefontid. En halvtimme senare ringer hon upp. 

– Det var en förälder som ringde, jag ville ta samtalet när det kom. Vi har mycket kontakt med föräldrarna, de är oroliga, behöver bolla tankar med oss, det är en annan situation än om man har ett barn som gladeligen ger sig av till skolan varje dag. Vi måste vara särskilt tillgängliga och lyhörda inför de här familjerna, de har gått igenom så mycket. Att ha ett barn som inte går i skolan är väldigt laddat.

Den här förmiddagen har hon och de övriga lärarna haft mentorstid. Eleverna är uppdelade mellan dem, Anita har sju, varav sex är nya för terminen.

– Min roll som lärare är rätt annorlunda här, jag har mer av en mentorsroll, eller rentav en handledarroll, medan själva ämneslärarrollen får träda tillbaka lite.

Att bygga relationer med elever är alltid viktigt, men extra centralt med dessa elever, menar hon. Och relationsbyggandet tar längre tid.

– Efter första året kom vi fram till att vi måste släppa prestigen när vi känner att vi inte får den nödvändiga kontakten med vår mentorselev, att vi då kan byta sinsemellan. Man måste hitta något som ger en ingång, min kollega som har ett hästintresse skulle till exempel kunna ta över en elev med samma intresse, medan jag som har koll på fotboll skulle kunna överta hennes elev med det intresset.

Vid dagens mentorsavstämning fick hon svar från allihop. Så är det inte varje dag. 

– Det kändes väldigt bra, ibland kan det dröja till sen eftermiddag innan de förmår svara. 

Hur känns det att undervisa elever som du aldrig träffar?

– … och vars röster jag aldrig hört! Det är häftigt, att trots att vi inte ses, så bygger vi upp relationer. De växer fram som individer på distans, de blir personer som jag bryr mig väldigt mycket om – trots att jag varken sett eller hört flera av dem.

Undervisningen är extremt individualiserad. Vissa klarar fjärrundervisning i realtid och då kan lärarna förstås både se och höra dem, andra vill inte vara i bild men kan prata – och så finns det många som bara kommunicerar i text. Och sällan i realtid.

Specialläraren Christina Myresten jobbar halvtid på Elyseum Distans, halvtid på en vanlig högstadieskola.

– I början frågade jag mig: Hur ska jag kunna hjälpa dem när jag aldrig ser dem? Men det har trots allt fun-gerat, för en majoritet av eleverna går det bättre nu än för ett år sedan. Jag får gripande kommentarer från vårdnadshavare som beskriver hur lyckliga deras barn blir av att äntligen få ett betyg. Det gör det oerhört meningsfullt att jobba så här.

Men det har inte varit lätt, elevernas behov varierar kraftigt.

– Vissa elever är särbegåvade, där behöver vi öka tempot. Men för andra behöver vi sänka det. Vissa har inte varit i skolan på ett halvår, andra har inte varit där på fem år. Det har varit svårt för oss att utröna hur stora kunskapsluckor de har, inte ens deras hemskolor har koll.

Första tiden användes mest för att lära känna varje elev. Och sedan för att etablera nära band till både föräldrarna och elevens hemskola och kanske till BUP eller någon annan institution. 

– Vi blir ett slags spindel i nätet.

Och dina vanliga specialpedagogiska verktyg, går de att använda på distans?

– Ja, men det är svårare att utröna om de fungerar. I klassrummet får jag ju en omedelbar reaktion genom en blick eller en kommentar, men här kan det bli helt tyst i chatten. Förstod eleven vad jag förklarade?

Hur gör du då? 

– Det är bara att fortsätta prova olika saker, vara flexibel och tänka utanför boxen. Det måste man ju göra med elever i den vanliga skolan också, men det är kanske ännu viktigare här.

De kan inte sätta ribban för högt, åtminstone inte inledningsvis, när kontakten ska byggas upp. Flera av de hemmasittande eleverna har blivit vana vid att deras hemskola slutat höra av sig dagligen, att det inte finns någon där som väntar på dem. Men här är det annorlunda.

– Jag väntar på dem, jag messar ett ”God morgon”, och väntar tills jag får en tumme-upp. Jag vill ha någon typ av återkoppling, jag vill veta att de läst. Om svaret kommer först sent på eftermiddagen när jag är på min andra skola försöker jag ändå svara direkt, det är viktigt att ge dem snabb feedback.

Christina och hennes lärarkollegor är medvetna om att de måste gå varsamt fram, deras nya elever har många gånger ett tilltufsat självförtroende efter år av skol-misslyckanden.

– Vi börjar med att fokusera på deras starkaste ämnen, där deras potential är störst, så att de tidigt ska få uppleva en skolframgång. För en elev var det religion förra året, för en annan engelska, han var duktig på språket efter allt dataspelande på engelska. De ska läsa upp till tolv ämnen, men det är omöjligt att börja med alla tolv samtidigt. Därför trappar vi upp antalet ämnen successivt.

Jag väntar tills jag får en tumme-upp, jag vill ha en återkoppling, jag vill veta att de har läst.

Pedagogiken då? Hur skiljer den sig från hur de jobbar i ett klassrum eller ett grupprum? Både Christina och Anita återkommer flera gånger till det viktigaste: tydligheten.

– Man kan aldrig bli för tydlig med dessa elever, säger Anita. Vi bryter ner uppgifterna i tydligt avgränsade delar och betar av dem steg för steg. Även högpresterande elever gynnas av den här tydligheten. Det är en tidskrävande metod, men nödvändig. I ett klassrum kan du skjuta från höften ibland, improvisera, men det går inte med dessa elever.

Första året hade de en del vanliga läroböcker, de tänkte att det skulle vara något handfast, att det skulle vara gynnsamt för inlärningen. Men det blev en del problem när böcker försvann, när de inte kunde hitta dem inför en lektion.

– I ett klassrum kan man ju sticka till eleven ett extra ex av boken, men det går ju inte med distanseleverna.

Det här läsåret har de börjat använda en ny digital lärplattform, där uppläggen för varje ämne liknar varandra, vilket gör det lättare för både föräldrar och elever att hänga med.

– Äntligen en plattform som gjorts för distansundervisning! Som vi har väntat! säger Anita.

När man talar om distansundervisning tänker man gärna på pandemin. Då testades metoden i stor skala. Christina och Anita betonar att det finns lärdomar att dra därifrån, men att det också finns stora skillnader mot vad de gör på Elyseum Distans. Under pandemin handlade det nästan uteslutande om fjärrundervisning, alltså undervisning i realtid med uppkopplade elever – den här undervisningen bygger främst på skriftlig kommunikation med inbyggd fördröjning.

Följeforskaren Emma Leifler är inläst på den omfattande forskning som gjorts om distans- och fjärrundervisningen under pandemin:

– En del lärde vi oss, vilka elever det är mest -utmanande för och vilka ämnen som är svårast att undervisa i. Men det som nu sker på skolorna som börjat med -distansundervisning som särskilt stöd, det är i stora stycken oprövad mark.

Vågar du redan nu säga något om för- och nackdelarna med metoden?

– Jag har kallat mig Elyseum-personalens ”kritiska vän”. Jag ser absolut positiva tecken redan nu, jag är hoppfull. Men det är för tidigt att dra slutsatser.

Ser du något som oroar dig?

– Jag är lite rädd för att skolor som ser att elever behöver distansundervisning tänker att detta är lösningen med stort L. Distansundervisning får inte bli en ”easy way out”. Nu görs noggranna utredningar över vad skolan har erbjudit, men har skolorna verkligen försökt med alla tänkbara lösningar? Jag ställer mig lite tveksam.

Finns det någon internationell forskning att luta sig mot?

– Nej, egentligen inte. Hemundervisning är ju vanlig i många andra länder, men inte distansundervisning som särskilt stöd.

Rektor Anders Wallin håller med om att det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. De hade några elever förra året som hoppade av, där det inte fungerade.

– Vi prövar oss fram, en tidig slutsats är att modellen inte fungerar för deprimerade elever, i botten måste det finnas en studiemotivation, ett driv.

Men han är stolt över vad som trots allt åstadkommits på blott ett år:

– Det som gör mig allra gladast är att så många av eleverna säger att de mår bättre i dag. Och kan vi få upp måendet, då kommer skolresultaten att följa efter. Fyra av våra elever i årskurs 9 nådde i våras full behörighet till gymnasiet.

LÄS ÄVEN

Diskriminerande skola? HD prövar mål för elev med autism

Tema Åtgärdsprogram: Skolor behöver stöd för att ge stöd

Elevstöd – ett action-jobb!