Erik Stenkula: Med vilka slags kollegor blir du ditt bästa jag?

Det fortsätter att fascinera mig hur olika vi presterar beroende på vilka arbetskamrater vi har, och kanske under vilken ledning vi verkar. Vilka förutsättningar gör att du helst pratar bakom ryggen på andra och vilka krävs för att du ska ta det med den det berör? skriver Erik Stenkula.

Med vilka slags kollegor blir du ditt bästa jag? På vilket sätt hör du ihop med de andra på din förskola? Det fortsätter fascinera mig hur olika vi presterar beroende på vilka arbetskamrater vi har, och kanske under vilken ledning vi verkar. Vilka förutsättningar gör att du helst pratar bakom ryggen på andra och vilka omständigheter krävs för att du ska ta det med den det berör? Vad skapar det klimatet?

På vissa arbetsplatser där jag jobbat kände jag den samhörigheten nästan från dag ett. Skämten landar av någon anledning rätt och man tror på varandras förmågor. När en samling flera gånger gått åt skogen går vi inte på varandra med en personlig vendetta om vems bristande pedagogiska talang det handlade om. Vi lägger sakfrågan på bordet, gör om och gör rätt.

Ingen uppoffring att umgås efter jobbet

I en sådan atmosfär är det ingen uppoffring att träffa sina arbetskamrater på fritiden. Som när jag jobbade i förskolan på Mårdtorpsgatan. Jag tror att det bidrog att många av kollegorna råkade vara singlar just då och inte hade något särskilt som band dem hemma. Eller som när jag hade tjänst på Storsvängen. En långtidsvikarie med en ovanlig fallenhet för att vilja arrangera fester ihop med andra råkade bli inringd. Ingen anledning till att vilja ha ett party var för liten, tyckte hon.

Men som mycket annat inom förskolan kan samhörigheten vara flyktig. Den stiger upp som en sol och faller som en pannkaka. Kanske stadgar dina festsugna kollegor sig och tappar intresset för att röja bland ölställena på Stora Torget, kanhända går din vikarie med talang för organisation i pension, och skratten slutar eka över partierna shuffle board ni brukade köra.

Men jag har lagt märke till något när allt det där har tystnat. Jag känner ett leende börja sprattla i mitt ansikte. Det är det som får mig att skriva detta.

Låter det bekant? Visst är det en underbar känsla när du dras med i virvelvinden av gemenskap även om du vet att du inte kommer vara hög på den lyckan för evigt?

Att känna sig sedd är starkt

Som den där lördagsmorgonen framåt halv två då jag inte ville missa sista pendeln hem och alla i sällskapet fick för sig följa med mig en bit på vägen. Jag tror det började med att Michaela visade vilket hus i Vasastan hon nyss hade flyttat till, att vi släppte upp Sabina på bussen till Berga och när jag till sist tog avsked av Alida visade det sig att hon bodde på övervåningen till missionshuset, precis innan min avtagsväg ner till tåget.

Jag är inte särskilt social av mig. Men när jag hunnit bli 54 kan jag till och med både uppskatta och förstå poängen med kallprat. Då vi i gänget från Storsvängen svalt några glas bubbel går diskussionsvågorna höga om huspriserna i Krokek och vad alla ska göra på semestern. Mitt i det där sticker någon in en fråga om min dotters bröllop. Att känna sig sedd är starkt.

Det är så man överlever dagar med flera kollegor sjuka, men varenda unge frisk. Bekymren blir på något sätt mindre. Här vilar ett sällsynt lugn. ”Då släpper vi det” konstaterar Sofie tryggt. ”Och kör på plan C” ler Tobbe.
Jag älskar det.

Erik Stenkula är lärare i förskolan i Norrköping. 

LÄS OCKSÅ:

Stenkula: Kläderna styr vilken förskollärare jag blir

Stenkula: Arbetslaget betyder allt för min prestation i förskolan

Arbetslaget som skrev kontrakt på tilliten

Lyssna på Förskolan: